Eld & blod

Kapitel 4

"Om det här är något slags skämt..." Jag inser inte att jag börjat backa förrän min rygg stöter till något hårt. jag flämtar till, men det mjuka tyget bakom mig är inget hot. Jag använder kanten på soffan för att hålla mig uppe medan jag stirrar på kroppen framför mig. "Det här är inte kul!" viskar jag, men Matilda kliver inte upp. Hon rör inte vid det uppslitna såret på  bröstet och berättar hur lång tid det tog för att få till effekten. Inte heller springer resten av månsystrarna in från dörren, eller hoppar fram från bakom gardiner, och skrattar åt mig. Försiktigt släpper jag taget om möbeln och tar några steg framåt, men mina ben skakar för mycket och jag sjunker ner på backen.

Matilda har alltid varit blek, som deras namn antyder är månsystrarna inte överförtjusta i solljus, men nu är hon nästan genomskinlig. Mörka vener under papperstunn hud. Blodet smetat över hennes bröst är fortfarande blött.

"Åh, åh gud." Mina andetag kommer ut tunga och okontrollerade. Det känns som om mitt hjärta försöker kravla sig ut genom halsen och jag måste svälja flera gånger för att inte kräkas. Ändå dras min blick till kroppen. Kappan måste ha slitits av henne, tillsammans med den svarta tröjan under. Bitar av tyg hänger fortfarande runt hennes ena axel. Jag följer konturerna av den lealösa kroppen med växande illamående tills jag når hennes utsträckta hand. Hon håller fortfarande i någonting, en vit blomkrans krossad mellan fingrarna.

Dani hade vita blommor i håret när hon gick. Jag skramlar mig upp och vänder mig samtidigt som en skugga uppenbarar sig i dörröppningen. Rödgråtna ögon, bleka kinder och en rufsig massa av svart hår. Det är inte Dani, men det är ett ansikte jag känner igen. Maya Tahiro står ostadigt på stället och håller sin ena hand i den andra, som om hon gjort illa handleden. Hon tittar rakt på mig och ändå är jag inte säker på att hon ser mig. Blodet rusar till mitt huvud.

"Vad har ni gjort?" Mayas ser kroppen bakom mig och hennes ansikte fördrivs i en grimas.

"Jag..."

"Vad i helvete har ni gjort, Maya?" Min röst är hes och svag. Jag tittar mig omkring, jagar skuggor i klänningar, men det finns bara två andetag i detta rum.

"De bara dök upp." Plötsligt är hon på mig,  sliter i min arm och vassa naglar borrar sig in i min hud. Jag biter mig hårt i läppen när hon våldsamt ruskar till. "Alla är döda. De tog dem och..." resten av hennes ord är obegripligt mumlande, men jag har förstått tillräckligt.

Alla är döda.

"Maya!" Jag sliter mig loss från hennes grepp och trycker ner hennes armar mot sidorna. "Du måste berätta vart Dani är, okej?" Medan jag pratar inser jag att det finns en chans att den som gjort allt detta står precis framför mig. Jag kan stå framför någon som mördat en tjej. Maya säger ingenting.

"Vart är min syster? Snälla, Maya." Hon måste leva. Jag la på telefonen. Hon ringde mig och jag la på telefonen för att jag trodde hon var full, men tänk om hon var skräckslagen. Om hon var livrädd och jag övergav henne. "Maya, snälla säg vart Dani är!" Till slut hittar jag min röst och det gälla skriket som kommer ut ur min hals verkar få Maya att vakna till. Hon vänder på huvudet och stirrar ut genom fönstret.

"De ber."

"Va?" Jag följer hennes blick och fryser till. Baksidan av gården och terrassen är upplyst av tunna ljusslingor. Jag såg det inte från framsidan, men de måste ha planerat att utföra firandet ute. Vilket är varför det inte fanns några fler kroppar härinne i vardagsrummet. Jag springer fram till fönstret och rycker upp det med klumpiga fingrar.

Skuggor i klänningar. Överallt. Slängda som trasdockor över marken. Ändå söker jag desperat och känner en förrädisk känsla av hopp när jag ser någonting röra sig allra längst bak vid gården. Tre stora skuggor står i en cirkel. En av dem flyttar på sig och jag skymtar vad jag letat efter. Lila hår.

"DANI!" Jag inser mitt misstag när Maya våldsamt sliter mig ner på golvet, men det är försent. Hennes fuktiga hand trycker sig mot min mun så hårt att jag känner blod i munnen.

"Håll käften, håll käften",  väser hon i mitt öra. Spott träffar mig på kinden och hon rycker omilt i mitt hår, desperat att få mig längre bort från fönstret. "Jag vill inte dö."

Det är då rutan slås sönder över oss. Maya ligger fortfarande på mig så det mesta av glaset hamnar på henne, men jag känner ändå våldsamma stickningar i huden. Mitt undermedvetna vet att jag är i fara redan innan jag möter varelsens blick.

Huden är glansig, som fjäll, och sträcker sig över beniga leder. Den står hukad och stirrar på mig med gula, tomma ögon. Omänskliga. Den har ingen näsa och istället för hår verkar det vara bitar av metall som sticker ut från dess huvud. Maya klamrar sig fast vid mig och jämrar sig. Jag kan se hur varelsen spänner sig av ljudet.

Det känns som att bli träffad av en bil. Varelsen rycker oss båda från marken samtidigt och ett kort ögonblick känner jag ingenting. Jag svävar i luften. Men smärtan är inte lång borta.Det känns som om jag brinner. Som om mitt blod kokar.
Sedan blir världen svart.