Eld & blod

Kapitel 8

Nutid

"Kevin?" Polischefens son, Kevin Samuelsson, står framför mig händerna nedstoppade i fickorna. Hans smala axlar är uppdragna och den mörka luggen hänger över ena ögat. Jag känner honom inte så bra, men jag vet att han är socialt osäker. En kille som känner sig mer bekväm med en stor bok som skydd mot omvärlden. "Jag skulle bara..." Jag stänger munnen. Det finns ingen förklaring som får detta att se bra ut.

"Du borde inte vara här", säger Kevin utan att titta på mig. Det är något speciellt med sättet Kevin pratar på. Som om han inte riktigt får grepp om språket. Orden är långsamma, grötiga och ibland stammar han. Det tillsammans med hans andra egenheter gör att jag funderat på om han har någon form av bokstavskombination.

"Inte du heller", påminner jag honom. En muskel rycker till i hans käke. "Så om du börjar säga varför du är här, så fortsätter jag med att säga varför jag är här." Jag har aldrig tänkt på Kevin som något slags hot. Ensamma i ett mordhus närmare tolv på natten så är jag däremot  beredd att omvärdera mina tidigare åsikter.

"Du är i fara", säger han till sist.

"Från vad? Du och jag är de enda här." Hoppas jag. Håret reser sig i nacken.

"Det finns personer..." Han grimaserar när orden börjar staka sig. "Vi måste gå."

"Okej", säger jag långsamt. Ju längre vi stannar här, desto större är chansen att någon hittar oss. Och ärligt talat vill jag komma ut härifrån. "Du går först." Jag tänker inte vara den dumma tjejen i en skräckfilm som vänder ryggen mot en mördare. Kevin ger ifrån sig ett tyst ljud. Jag tror inte mina öron. Kevin Samuelsson, killen som bara kan äta strips till lunch och bär med sig fantasy- böcker som en snuttefilt, fnyste precis åt mig.

"Jag vill inte skada dig, Michelle." Ett påstående som definitivt fungerar bättre om han faktiskt kunde titta på mig.

"Då borde det inte vara några problem att du går först", säger jag bestämt.

Vi kommer ut till verandan genom ytterdörren. Med glas över hela hallen kommer folk veta att det varit ett inbrott ändå, så det är ingen ide att krångla till det ytterligare. En skarp vindpust greppar tag om mitt hår. Kevin har bara en grå t-shirt på sig, men han verkar inte bry sig om det kalla vädret. Hans bil står precis nedanför grusgången. Den är gammal, med rostiga dörrar och bucklor på huven. Han hoppar det sista trappsteget ner på löven och en vindpust drar med sig en välbekant doft.

"Måste du hålla på med det där, Dani? Jag får huvudvärk." Min syster sitter på golvet i sitt rum. Hennes ben är korsade under henne och hon sitter i en cirkel av ljus. Men den starka doften som spridit sig ända till mitt rum kommer inte från dem, utan från ett glödande knyte i hennes hand. Lukten från den gröna saken är så stark att jag måste andas genom munnen.

"Det är bara salvia. Den används för att öppna upp själen och få bort onda influenser, men uppenbarligen fungerar det inte." Det sista säger hon med en menande blick på mig. Rolig tjej.

"Jag ska komma ihåg det om vi någonsin blir attackerade av en poltergeist", säger jag irriterat. "Fast nu kanske exorcismen kan vänta tills jag pluggat klart?" Jag är nog lite för hård mot henne, men detta är ett väldigt viktigt engelskaprov och jag kan inte fokusera utan att andas. Dani himlar med ögonen.

"Whatever", säger hon och lägger ner salvian i en liten metallburk med lock. Jag suckar tacksamt.

"Vädra lite också innan du svimmar", föreslår jag innan jag går därifrån.

"Det är inte bilavgaser, Michelle", ropar hon efter mig.

"Salvia", säger jag lågt och stannar upp. Kevin, som märker att jag inte längre följer efter, vänder sig om. Han har stoppat ner händerna i jeansfickorna igen. "Dani brukade bränna det ibland. Hon sa att det hade renande egenskaper eller något. Du luktar..." Jag tystnar. För första gången, kanske någonsin, möter Kevin min blick. Hans ögon är så blå att de nästan är genomskinliga. Långsamt lägger han ärmen under näsan och sniffar en gång.

"Hm." Han släpper ner armen. Jag stirrar på honom. Plötsligt är hans närvaro i huset  inte så konstigt ändå.

"Kevin, varför luktar du..."

"Det är komplicerat", muttrar han innan jag pratat klart.

"Kevin, är du en medlem i månsystrarna?" Jag har aldrig sett en kille i deras lilla gäng, men vad vet jag egentligen? Så fort jag nämner tonårsgruppen grimaserar han dock. Alltid ett bra tecken.

"Nä. Kan vi prata senare?" Han kliar sig frustrerat i nacken. Jag inser att han har rätt. Här är inte rätt tillfälle för en utfrågning, men jag kom hit för att få svar och av någon anledning börjar jag tro att Kevin Samuelsson har dem.

"Vet du vart gamla teatern är?" frågar jag. När han inte svarar tar jag det som ett ja. "Möt mig där imorgon. Vid åtta." Lite solljus kan inte skada om jag lyckas komma förbi pappa, grannar och möjliga reportrar. Kevin suckar.

"Jag kommer."

Det finns en chans att han ljuger och inte alls planerar att dyka upp. Jag vet detta, men jag vet också att han följde efter mig hit ikväll. Av någon anledning tror jag inte att han vill skada mig och, med tanke på spiken i min ficka, så behöver jag all hjälp jag kan få. Jag gör mig redo att gå till bilen när han ger mig något. Det påminner om samma salviaknyte som Dani brände, men mer kompakt och mörkare i färgen. Jag tvekar innan jag tar emot det.

"Vad är detta?" För andra gången i kväll möter Kevin min blick.

"En säkerhetsåtgärd", säger han. Hans röst är klar och tydlig denna gång. "Jag vet att du inte är en troende, men den där varelsen är inte det enda som är ute efter dig." Sedan vänder han på klacken och joggar till sin bil med nedböjt huvud. Trots att han kan köra iväg när som helst är han fortfarande bakom mig när jag själv kommer till min bil och sätter i nycklarna. Som om han håller koll på att jag är i säkerhet.

Den där varelsen är inte det enda som är ute efter dig.

Vad fan är det som händer?