Eld & blod

Kapitel 22, del 2

Väl uppe på rummet drar jag fram den slitna träningsväskan. Jag letar fram Danis kristall, lägger den i bakfickan och börjar gräva efter en ny tröja för att ersätta den som brann upp. Snart får jag fram ett chockrosa tygstycke med volanger. T-shirten i min hand har en ciderfläck på framsidan och luktar svagt av rök, svett och Tinas parfym. Försiktigt låter jag mina fingrar glida över den gamla åttiotalskostymen från Emily Carusos fest. Personen som satte på sig denna tröja var på många sätt ett barn. En liten flicka med en naiv förståelse om sig själv och världen runt omkring henne. Ögon permanent täckta av rosenskimmer. Jag stålsätter mig, men minnena av vad jag förlorat gör inte längre så ont. Labyrinten som är det förflutna är inte lika enkel att gå vilse i.

Några minuter senare låter jag dörrarna smälla igen bakom mig till Clarion Gillet Hotell. Solen försvinner bakom horisonten och himlen sprakar med färger i gult, rött och lila. Avely sitter redan på plats i sportbilen med båda händerna på ratten. Hennes fingrar är vita av ansträngning. På sidan av hennes hals går det att skymta konturerna av en buktande ådra. Jag slänger bak väskan och glider ner i passagerarsätet, men Avely startar inte bilen.

"Vill du prata om det?" frågar jag och spänner fast säkerhetsbältet.

"Nej, Michelle. Jag vill inte prata om det", säger det mörkhåriga kärlet med ett frånvarande uttryck i ansiktet. Jag är så van vid nedlåtande smeknamn att mitt eget namn låter främmande från hennes läppar.

"Okej." Avely startar igång motorn och kör ut från hotellets parkering. Inte en enda gång tittar hon i backspegeln. Jag planerade att sova några timmar, men det kommer inte att hända. Kvinnan bredvid mig är som ett trängt och uppjagat rovdjur. Varje gång hon svänger, bromsar och gasar så rycker hela bilen till. Istället lutar jag mig framåt och trycker på radioknapparna tills en station kommer upp som spelar sextiotalsmusik.

Love is a burning thing

And it makes a fiery ring

Bound by wild desire

I fell into a ring of fire

Johnny Cashs whiskeylena röst fyller bilen med sin passande text. Han hinner inte nå refränger förrän Avely puttar undan min arm och stänger av radion igen. Jag antar att hon inte är på humör för musikalisk ironi. Hennes fingrar återvänder till sitt dödsgrepp om ratten. En smartare person skulle ta det som en varning och suttit resten av bilresan i tystnad.

"Hur gammal var du när du slutade åldras?" frågar jag och granskar henne. Demoner är svåra att åldersbestämma. Deras fysiska utseende står oftast i kontrast med en uråldrig och dödlig utstrålning.

"Runt arton år", säger Avely likgiltigt. Hon stampar på gasen för att hinna genom ett trafikljus. Jag känner en sugande känsla i magen och greppar tag om sätet för att hålla mig stadig.

" Det är rätt ungt för att gifta sig." Kommentaren lät smidigare i mitt huvud.  Det brittiska kärlet fnyser.

"Det finns många saker som var opassande med mitt äktenskap och min ålder var inte en av dem. Om du har något att säga så spotta bara ut det, Michelle. Jag är inte på humör för femtio frågor ikväll."  Det går inte att klandra henne. Hon har precis förlorat sin bästa vän genom att döda hennes demoniska råtta, men jag hinner inte vänta på en bättre tidpunkt. Det finns vissa saker som måste diskuteras nu.

"Älskar du honom fortfarande?" Hennes kärlek för den psykopatiska demonen rinner inte längre genom mina ådror, men spåren av den finns kvar. Avely svänger in till Uppsala centrum och kör nästan på en tonåring med hörlurar. Jag grimaserar när hon kastar sig på tutan och håller in den alldeles för länge.

"Om jag var du skulle jag fokusera mer på mina egna förtryckta känslor än någon annans, lilla pyroman. Jag har sett vad inre homofobi kan göra med personer. Det är inte vackert." Jag drar in några djupa andetag, men tvingar mig själv att behålla lugnet. Hennes reaktion är trots allt rimlig. Jag drog upp något smärtsamt för henne och nu betalar hon tillbaka med samma mynt. För att hon ska öppna upp sig måste jag göra detsamma.

"Vill du veta varför jag ogillar månsystrarna? Jag skyller på att det är deras fel eftersom de hjärntvättade min lillasyster och lade döda grodor i mitt skåp, men det är inte hela sanningen. Maya hade nog aldrig stulit den där grodan från naturvetenskapen om jag inte mobbat henne först."  Jag gnuggar mig hårt under ögonen. " I sjätte klass drog jag några dumma skämt om att hon åt grodögon." Avely stannar bilen framför en mörk tegelbyggnad och drar ut bilnyckeln. Utan brummandet från motorn känner jag mig nästan naken.

"Jag bryr mig faktiskt inte om ifall du var en skitunge i mellanstadiet." Jag bryr mig.

"Det var under den tiden som jag insåg att något var fel på mig. I början var det inte så farligt. Jag skickade lappar till pojkar och ritade hjärtan runt deras bild i skolkatalogen med resten av mina vänner. Jag passade in, men kunde aldrig skaka bort den där känslan av att vara annorlunda. Jag hade mardrömmar om att gå igenom skolkorridoren medan alla stirrade på mig. De skrattade, pekade och dömde. Det är en dålig ursäkt, men det var därför jag retade Maya från första början. Jag fick panik och trodde det var bäst att trycka ner andra innan de fick chansen att göra samma sak mot mig. Ärligt talat var jag avundsjuk på månsystrarna, och Dani, för att de vågade vara sig själva när bara tanken skrämde livet ur mig. Förstår du vad jag menar?" Jag stirrar ner i mina knän. En tyngd har lyfts från mina axlar och jag borde vara lättad, men när dammen brister så rinner smutsvattnet med den. Jag har gjort några riktigt taskiga saker i ett försök att bevara min hemlighet. När Avely inte svarar slår jag ut med händerna. "Okej, jag är klar. Låt oss bara gå in." Jag är halvvägs ute ur bilen när hennes röst stoppar mig.

"Ja", säger hon. Det är bara ett ord, men det besvarar båda mina frågor.

I fell into a burning ring of fire

I went down, down, down and the flames went higher

And it burns, burns, burns, the ring of fire

The ring of fire