Eld & blod

Kapitel 10

One can't build little white picket fences to keep the nightmares out.

-Anne Saxton

Jag sitter i Kevin Samuelssons kök och dricker te med hans mormor. Den äldre kvinnan, som inte delar särskilt många fysiska drag med sin dotterson, betraktar mig genom översminkade ögon. Hennes hår är fortfarande naturligt kolsvart trots åldern. Hon är rätt kort och kraftig med prasslande armband virade runt båda handlederna. När Kevin placerar våra koppar på bordet får han en tillgiven klapp på axeln.

"Mago, vill du vara snäll och lämna oss en stund?" Det är ingen fråga egentligen. Kevin vänder sig om utan att titta på mig och går ut från rummet. Jag biter mig i kinden. Kvinnan fnyser. "Snälla rara, se inte så förskräckt ut. Jag kommer inte döda dig lilla kärl." Hon har kallat mig det namnet sedan hon klev in genom ytterdörren för en kvart sedan. Efter att Kevin visat mig bilden på varelsen krävde jag att han berättade allt. Men hans stammande blev genast mycket värre och hur mycket han än försökte, och hur mycket jag än skrek, så gick det inte. Till sist vägrade han att ens öppna munnen tills jag gick med på att låta honom skicka ett sms. Vilket är varför jag nu sitter och dricker te på stjärnanis och äpple med den äldre generationen av familjen Samuelsson.

"Varför kan inte Kevin vara med?" frågar jag. "Och varför blev hans stamning plötsligt magiskt värre när jag började ställa frågor?" tillägger jag sarkastiskt. Kvinnan lägger tepåsen åt sidan och tar en klunk av den rykande vätskan.

"Magiskt är onekligen det rätta ordet. Han kan inte säga något eftersom det är så förtrollningen fungerar. Att bryta på  reglerna har konsekvenser."

"En förtrollning?" upprepar jag långsamt. Jag är ingen våldsam person, men i det ögonblicket visualiserar jag en ganska verklig bild av att smälla hennes huvud genom ett fönster. Kvinnan suckar.

"Flickan ser ett levande reptilmonster, men sätter sig emot tanken på magi."

"Jag vet inte vad det här är för jävla skämt..."

"Svordomar förändrar ingenting, Michelle", avbryter kvinnan mig. "Inte heller gör det dig någon tjänst att uppträda slö. Vill du rädda din syster finns ingen tid för hysteriska utbrott." Jag lutar mig framåt utan att inse det.

"Så hon lever?"

"Ett tag till. Ingen ide för att döda henne utan att vänta på månen." Den här kvinnan skulle passa utmärkt på en karneval med en glaskula. Jag har aldrig varit med om någon, förutom kanske Kevin, som kan prata så tvetydigt.

"Vad fan betyder det?" Hon ger mig en sträng blick, men jag tvingar mig själv att inte rygga tillbaka. "Jag är trött på halvdant. Jag vill veta sanningen. Hela sanningen." Plötsligt står kvinnan framför mig. Jag försöker skapa distans mellan oss, men min kropp är stelfrusen. Jag kan inte ens andas när hon viftar med en ringprydd hand över mitt ansikte. Sedan blinkar jag till och hon befinner sig återigen på andra sidan bordet med tekoppen i handen.

"Hela sanningen, säger du? Om jag var du skulle jag oroa mig mer över den giftiga ormen i ditt knä." Det är ett sådant bisarrt påstående att jag inte ens registrerar vad hon säger förrän jag känner någonting röra sig under bordet. På mina lår ligger det en svart, hopringlad orm. Dess svajande huvud betraktar mig med kalla ögon. Utan att tänka flänger jag med armarna för att få bort den. Ett desperat skrik river sig ut genom halsen och den krälande varelser fräser varnande till. Den attackerar, men precis när dess huggtänder når min hud så försvinner ormen.  

Som om den aldrig existerat från första början.

"Åh gud."

"Bara en enkel trollformel", säger kvinnan roat. Jag tar mig för bröstet och känner hjärtat bulta under fingertopparna. "Är du nu villig att lyssna med ett öppet sinne eller ska jag ge dig ytterligare en demonstration?" Jag sväljer hårt. Det här är sjukt. Absolut, fullständigt, utan tvekan spritt språngande galet.

Och ändå känns det inte som ett billigt halloweentrick. Jag sätter mig på händerna för att få dem att sluta skaka.

"Jag lyssnar." Det känns som om jag druckit batterisyra.

"Då finns det hopp för dig än. Som du redan förstått, även om din något inskränkta världsbild inte är villig att erkänna det, så har din syster blivit kidnappad av varelser som inte tillhör den vardagliga människans värld." Hon följer kanten på teglaset med en blodröd fingernagel. "De planerar att använda hennes blod för att återuppväcka något otroligt mäktigt och farligt. Men som det ser ut nu kommer de inte att lyckas."

"Varför inte?" får jag fram och gnuggar mig snabbt i ögonen. Min blick är dimmig, som om jag försöker titta genom en smutsig kikare. Den rationella delen av mig som kräver att jag slutar lyssna på dessa galenskaper har blivit överröstad. Jag vet att detta är sanningen, hur otrolig den än verkar, och att varje ord som kommer ut ur kvinnans mun förändrar den verklighet jag alltid känt till.

"Tack vare ett par unga häxors påhitt har de fått fel person. Du förstår, en demon kan ha sexuellt umgänge och få avkommor med hundratals människor under en livstid. Men bara en av de avkommorna har tillräckligt med kraft för att återväcka något som legat halvdöd i jorden under tjugo år. Din syster är inte den personen." Hon ger mig ett leende som får det att krypa i kroppen. "Det är du. Om du blöder på din moders grav så kommer Aida återuppstå och hon kommer vara farligare än någonsin."

"Min biologiska mamma heter Anna." Det är en dum sak att fokusera på, jag vet det, men just nu känns det som min hjärna försöker kravla sig ut genom näsan.

"Att byta namn när man är jagad av varje krigarorder i Skandinavien är ett ganska logiskt beslut", säger Kevins mormor avfärdande. Krigarorder. Reptilvarelser. Döda demonmammor. Mormödrar som trollar fram ormar och dricker äckligt te.

Dani.

"Vad kan jag göra?" viskar jag. Kvinnan knäpper händerna i knäet och lutar sig tillbaka.

"Häxor och demoner har ett brokigt förflutet. I nästan vilken annan situation som helst skulle jag låta detta utspela sig exakt som det är nu. Din syster skulle dö och Aida skulle förhoppningsvis aldrig resa sig igen. I detta fall kommer denna utveckling däremot från en grav skändning mot den naturliga ordningen. Mångudinnan har redan tagit många unga liv som straff och jag ser helst inte att ett ytterligare tas om det kan förhindras." Hon gräver upp ett halsband ur fickan. En gammal berlock med runor inristade på framsidan. "Jag kan inte personligen vägleda dig, men om några minuter kommer det någon som kan. Någon som förstår vad du är och har förmågan att hitta din syster. Men om något skulle gå fel och du håller på att dö vid graven så kan jag hjälpa dig genom detta halsband. Men bara en gång. Detta halsband är den absolut sista utvägen, förstår du? När allt hopp är förlorat och bara då."  Hon skjuter halsbandet över bordet.

"Vad är det för något?"

"En skyddsamulett. Och, till skillnad från den där saken runt din hals, en mycket bra sådan." Jag rör vid stenen Dani gav mig på min födelsedag och av någon anledning får det mig att andas lättare. Försiktigt tar jag upp berlocken som ligger på bordet och snurrar den mellan fingrarna. Den är iskall. "Vi har inte hela dagen, Michelle. Hon är här närsomhelst." Hon skojar inte. Precis när det nya halsbandet lagt sig tillrätta mot min halsgrop smäller det till i hallen och en ljus, melodisk röst klingar ödesdigert mellan väggarna. En röst som jag instinktivt vet betyder problem.

"Darling, I'm home."