Eld & blod

Kapitel 1

Michelle

Jag stirrar på pappret framför mig och biter mig hårt i kinden. En gång råkade jag stoppa ner handen i en myrstack och massor med små, äckliga insekter krälade uppför min arm. Det känns så nu. Fast värre. Allt tack vare ett litet F, lika rött som en stoppskylt, slarvigt nedklottrat i hörnet på mitt kemiprov. Jag stönar och begraver huvudet i händerna.

"Michelle?" frågar Tina oroligt. Jag vet exakt när hon upptäckter pappret på bordet då hennes röst går från orolig till medlidande. "Åh, fan."

"Det är okej", muttrar jag. Snabbt knölar jag ihop provet och slänger det i väskan innan jag tittar upp mot min bästa vän som ser skeptisk ut. "Seriöst, det är okej."  Jag ljuger och vi båda vet om det. Jag har aldrig misslyckats med ett prov förut och en del av mig vill hiva iväg väskan så långt det går och skrika. Men om det är en sak jag hatar mer än att misslyckas så är det dramatik.

"Äsch, jävla skitsnack. Sluta med det där", säger Tina skarpt. För någon som ser ut som en älva, med blåa ögon och lockigt hår strax nedanför öronen, så låter hon mer likt en gammal gubbe. En av de många saker jag älskar med henne.

"Jag fattar bara inte hur det hände." Tina suckar och sträcker sig över bordet för att ge mig en kram. Det är lite obekvämt, men jag kan inte låta bli att må bättre när jag lutar mig mot henne. Hennes hår luktar vanilj och jordgubbar. Jag inser att jag klamrar mig fast som en igel och låter mina armar falla. Jag börjar leka med en tråd på jeansen och hon sjunker tillbaka med ett uppmuntrande leende.

"Du kan alltid göra omprov."  Bara ordet får mig att grimasera.

"Jag borde ha klarat det första gången", säger jag och reser mig upp för att samla ihop resten av mina grejer. Tina gör detsamma. Rasten är snart slut och min nästa lektion är på andra sidan av byggnaden, så det tar en stund att gå från vårt vanliga ställe ovanför gymnastiksalen. Så länge ingen är där är det faktiskt ett bra pluggställe, även om jag själv finner det lite för mörkt.

"Nu snackar du skit igen. Alla får ha en dålig dag, Michelle." Jag vet att hon har rätt, men detta är mer än resultatet av bara en dålig dag. På senaste tiden verkar allt gå fel och jag vet inte ens vart jag ska börja för att fixa det.  Men samtidigt vill jag inte vara den som sitter och klagar över spilld mjölk. Så jag försöker att inte tänka på det och istället rikta fokus på Tina som spekulerar om vår engelskalärares tillbakadragna hårlinje.

"Femtio spänn på att han kommer bli flintskallig innan året är slut", skriker hon tvärs över korridoren när jag når fram till dörren. Som självklart är till engelskalektionen. Jag grimaserar, men Tina är redan på väg till franskan.

När det är lunch sätter vi som vanligt på gräset. Det är i slutet på mars och lyckligtvis tillräcklig varmt för att sitta utomhus, vilket är tio gånger bättre än att trängas i matsalen. Norbergs gymnasieskola har varit på gränsen att stänga ner i flera år. När den närliggande kommunen byggde om ett nytt fordonsprogram och uppdaterade sin medieinriktning har man fått mindre ansökningar hit för varje år. Men även om vi inte är så många är det fortfarande en liten matsal och alla äter samtidigt. Jag tar en tugga av min kycklingsallad och ska precis fråga Tina om vi ska köra filmkväll i helgen när hon plötsligt ställer sig upp.

"Idioter!" fräser hon. Jag är inte beredd på hennes häftiga utbrott, men tar tag i hennes ben av vana innan hon hinner starta ett slagsmål och följer hennes blick. Robin Andersson står vid den stora ingången tillsammans med några av sina fotbollsvänner. Jag har alltid betraktat killen som alldaglig. Med sitt ljusbruna hår, solblekta jeans och smilgropar är han den typiska grannkillen. Snäll och någorlunda smart. Vilket är varför jag blir förvånad när han sträcker fram handen och hindrar en tjej med lila hår och lång, mörk sammetsklänning från att gå. Han säger något som inte kan varit särskilt snällt, då hon rycker till som hon fått en smäll och skyndar sig därifrån.