* * *Sofias perspektiv* * *
Det hade gått en vecka nu sedan Martinus försvann, och jag har knappt kunnat sova någonting för det enda jag gjort är att tänka på honom och gråta i princip.
Jag behövde gå ifrån lektionerna hela tiden för att jag inte ville visa alla att jag grät, även om jag redan visste att de sett det flera gånger.
Jag reste mig för tredje gången ifrån stolen i klassrummet och sprang ut genom dörren. Jag satte mig på golvet utanför och lutade ryggen mot väggen när dörren till klassrummet plötsligt öppnades.
"Lilla Sofia, det ordnar sig säkert" sa min lärare och satte sig bredvid mig.
"Tänk om de aldrig hittar honom. Tänk om jag aldrig får se honom igen" sa jag och lät tårarna rinna ner för mina röda kinder.
"De hittar honom säkert. Men du kan inte hålla på och springa ut och in från klassrummet hela tiden. Det stör de andra och du får ändå ingenting gjort. Det kanske är bäst att du går hem, så kan jag mejla dig uppgifterna. Du kanske kan jobba bättre hemma" sa hon och kollade på mig med en vänlig blick.
"Tack" sa jag och torkade bort tårarna från mitt ansikte.
"Jag tar hand om dina böcker, så du slipper gå in till klassrummet ännu en gång" sa hon och jag nickade.
Min lärare reste sig upp och räckte sin hand mot mig. Jag ställde mig upp och gav henne ett snabbt leende innan jag började gå mot utgången.
Jag tog ut min väska och min jacka från mitt skåp innan jag gick ner för trappan, tog på mina skor och började gå hemåt.
Precis när jag kommit innanför ytterdörren ringde min mobil. Jag ställde ner väskan och tog upp mobilen ur fickan och såg att det stod "Gerd-Anne" på skärmen.
Jag drog fingret över skärmen och satte snabbt mobilen mot mitt öra.
"Sofia?" hörde jag hon säga med darrande röst. Vilket fick mig att tänka det värsta.
"Ja?" sa jag och försökte hålla inne tårarna.
"Kom hem till oss fort, jag fick ett samtal från polisen och de har hittat honom" sa hon och mina ögon spärrades upp.
"Jag kommer!" sa jag och la på innan jag slängde upp ytterdörren och sprang ut.
Jag knackade ivrigt på deras dörr och det dröjde inte länge innan Gerd-Anne öppnade.
"Vi måste till sjukhuset. Han är där" sa hon och jag nickade.
***
Väl framme frågade Gerd-Anne var han var någonstans medan jag stod och tänkte alla möjliga tankar.
"Sofia" sa hon så att min uppmärksamhet vändes mot henne.
"Kom" sa hon och jag började sedan att följa efter sjuksköterskan tillsammans med Gerd-Anne.
"Här. Han ligger i koma, och vi vet inte när, eller om, han kommer vakna. Men han mår bra av att ha personer han tycker om nära sig" sa hon och jag nickade innan hon försiktigt öppnade dörren.
Synen av hur Martinus låg på sjukhussängen med alla typer av slangar och annat kopplat till hans kropp gjorde att jag bröt ihop.
"Åh Martinus" sa jag och sprang fram till sängen och satte mig på knä vid honom och bara lät tårarna rinna ner för mina kinder till hans arm.
Jag höll om hans hand och pussade på den ett flertal gånger.
Ljudet av hur hans hjärta slog med lugna slag medan hans bröstkorg höjdes och sänktes långsamt gjorde att jag kände mig aningen lugnare.
Efter att Gerd-Anne hade suttit vid honom ett tag gick hon ut för att lämna mig och Martinus ensamma.
Jag satte mig på en stol bredvid sjukhussängen och höll ett stadigt tag om hans hand medan jag lutade mitt huvud mot honom och gav han en mjuk puss på pannan.
"Min älskade Martinus. Jag är så glad att du iallafall lever" sa jag tyst till honom och lutade mitt huvud mot hans arm.
Han hade en blåtira, hans läpp var sprucken så de var tvungna att sy igen den, samt att han hade blåmärken över ansiktet, halsen och bröstkorgen. Jag kunde inte se hela hans kropp, men troligtvis hade han ännu fler blåmärken och andra skador.
"Jag saknar dig så mycket. Snälla vakna snart. Jag kan inte leva utan dig Martinus, du får inte ge upp" sa jag och lämnade en puss på hans hand.
Jag lutade återigen mitt huvud mot honom och slöt ögonen.
***
Jag vaknade en stund senare, troligtvis bara några minuter, och såg ännu en gång på Martinus blåslagna ansikte.
Jag drog mina naglar längs hans hårbotten, som jag vet att han älskar. För någonstans inom mig känner jag av att han vet att jag är här.
Efter en stund hörde jag ett tjutande ljud och såg att skärmen bredvid honom som visade hans hjärtslag bara visade ett rakt streck.
"Nej" sa jag och kände hur paniken steg.
"Nej! Nej! Nej!! Martinuus!!" sa jag högt och skakade på hans livlösa kropp.
"Hjääälp!!!" skrek jag, och efter några sekunder fylldes rummet av personal.
Två stycken kom fram till mig och var tvungna att dra mig ut från rummet.
"Nej!! Jag måste vara hos honom!" ropade jag medan jag motvilligt drogs ut från rummet.
De satte mig på en stol och satte sig bredvid mig. Dörren till Martinus rum stängdes och jag slutade sedan att kämpa emot.
"Han måste överleva. Jag kan inte leva utan honom" sa jag och kollade med en tom blick mot dörren.
"Vi kan bara hoppas att han klarar sig" sa de. Vilket inte direkt fick mig att bli lugnare.
"Min älskade Martinus. Han har inte gjort något för att förtjäna det här" sa jag och lät tårarna forsa ner för mina kinder.
"Det kan jag inte tro. Men livet är fullt av överraskningar. Ingen vet när eller vad som kommer hända en" sa en av sjuksköterskorna.
Efter några minuter kunde jag på något sätt känna Martinus hjärtslag.
"Han lever" sa jag och kände hur de båda sjuksköterskorna kollade på mig.
"Jag känner det. Jag vet att han lever" sa jag och ställde mig upp.
Precis då öppnades dörren och jag kunde se hur sköterskornas miner inte visade det jag ville se.
"Nej" sa jag.
"Han klarade sig inte. Det finns inget mer vi kan göra" sa en av sköterskorna och jag kände hur hela mitt liv rasade samman och hur mina ben blev svaga.
"Mitt liv är över" sa jag och föll ner på knä.
**********
Grät när jag skrev detta :(