* * *Tuvas perspektiv* * *
Motvilligt gick jag mot fotbollsplanen där jag skulle möta den anonyma personen.
När det bara var några meter kvar såg jag en kille sitta på en av bänkarna med mobilen i handen och blicken fäst på skärmen.
Jag harklade mig lite och hans blick vändes mot mig. Vem är det där?
"Nå, vad vill du? Och vem är du?" frågade jag chockat och såg ett leende bildas på hans läppar.
Dock var leendet väldigt obehagligt, och jag ville bara springa därifrån.
"Vi känner inte varandra. Men du känner min vän. Som du svek för en annan" sa han och jag drog ihop ögonbrynen en aning.
"Ditt val har skapat dig problem lilla vän" sa han och jag backade bak ett steg när han kom närmare.
"M-men jag väljer väl den jag älskar mest?" sa jag med en darrande röst, rädslan stigandes inom mig.
"Marcus valde att inte lämna dig. Och jag sa att han skulle ångra sitt val" sa han och jag svalde hårt och hände hur jag rös till när han närmade mig ytterligare.
Jag vände mig snabbt om och skulle precis börja springa när hans hand tog tag om min handled.
"Snälla släpp mig! Vad är du för desperat människa?!" skrek jag och försökte slita mig ur hans grepp.
"Du gjorde min vän ledsen. Och det kommer du få ångra" sa han innan allt blev svart.
* * *Marcus perspektiv* * *
Jag skickade iväg ett snabbt sms till Tuva, jag hade inte sett henne sedan igår efter skolan.
Klockan var nu lite efter tre och jag var på väg hem från skolan. Jag gick möt Tuvas hus för att se om hon var hemma.
Jag knackade på dörren och efter några sekunder öppnades dörren.
"Hej Marcus!" sa Tuvas mamma glatt.
"Hej! Är Tuva hemma?" frågade jag och såg att hennes blick blev aningen fundersam.
"Är hon inte med dig?" frågade hon och jag skakade på huvudet.
"Nej, jag har inte sett henne sedan igår efter skolan" sa jag och hennes blick blev aningen oroad.
"Men, hon skickade ju ett sms och sa att hon sov hos dig i natt" sa hon och jag spärrade upp ögonen.
"Va? Hon har inte sovit hos mig" sa jag, också aningen oroligt.
"Men, var kan hon då vara" frågade hon sig själv och jag ryckte på axlarna.
"Kom in du" sa hon och jag steg in genom dörröppningen.
Jag blev verkligen orolig. Tänk om något har hänt henne?
Jag hoppade till en aning när min mobil plingade till.
Från Pontus:
15:23
Hej Marcus. Oroa dig inte, Tuva är i säkert förvar.
Jag stirrade på skärmen och läste sms:et om och om igen. En liten tår lämnade mitt öga och mitt hjärta började slå fortare.
Till Pontus:
15:25
Vad menar du? Har du Tuva?!
Jag fick aldrig något svar, och oron inom mig steg bara mer och mer. Vad är det här för sjuk j*vla idiot egentligen?
Jag visade sms:et för Tuvas mamma och hennes ansiktsuttryck förändrades.
"Min stackars dotter" sa hon och jag kunde se tårar rinna ner för hennes kinder.
* * *Sofias perspektiv* * *
Martinus läppar lämnade mina efter en stunds kyssande.
"Ska vi kanske jobba på uppgiften lite?" frågade jag honom och såg in i hans underbara ögon.
"Kan vi inte bara mysa istället?" frågade han och lutade sig ner ännu en gång så att våra läppar fördes samman.
"Du vill alltid mysa ju" sa jag och skrattade smått.
"Det är ju för att jag älskar dig så mycket" sa han och jag kunde inte undvika att le.
Jag slingrade mina ben runt honom så att han trycktes närmare mig och tillslut la sig ner över mig.
Hans ena hand smekte längs min midja och ner till min höft innan han tog upp den igen. Hans läppar flyttades från mina ner till min nacke där de började jobba intensivt så att ett lågt stön lämnade mig.
Martinus slutade dock ganska fort när vi hörde en person harkla sig. Våra blickar flyttades mot dörröppningen där de mötte mamma.
"Eh, hej" sa jag och blev aningen generad över att hon precis sett oss.
"Jag tänkte bara säga att maten är klar" sa hon och jag nickade stumt.
"Kom när ni är klara" sa hon innan hon vände sig om och gick ner till köket igen.
Våra blickar möttes och vi båda började skratta.
"Ska vi gå ner kanske?" frågade jag och Martinus nickade innan han gick bort från mig så att en kall känsla mötte mig.
"Nu blev det ju kallt" sa jag klagande innan jag satte mig upp på sängkanten.
"Jag får väl värma dig mer sen då" sa han och jag skrattade smått innan vi gick ner till köket.
* * *Tuvas perspektiv* * *
Var är jag egentligen?
Frågan kom upp i mitt huvud hela tiden. Jag visste inte vad klockan var, för jag hade ingen mobil. Troligtvis hade de tagit den så att jag inte skulle kunna ringa någon.
Jag var totalt vettskrämd och tårarna bara fortsatte rinna ner för mina kinder. Mitt huvud började göra väldigt ont på grund av allt mitt gråtande.
Plötsligt öppnades en dörr och jag såg killen som höll mig fångad.
Han ställde ner någonting på golvet, troligtvis mat, men inte tänker jag äta nu fattar han väl.
"Du tror alltså seriöst att jag tänker äta nu?" frågade jag, irriterat men med en så svag röst att man inte märkte att jag var arg.
"Du gör som du vill. Men du kommer inte få gå härifrån förrän din älskade pojkvän ger sig" sa han och jag kände hur ännu fler tårar började rinna ner för mina kinder, även om jag trodde att det inte var möjligt.
"Snälla, kan du inte bara förklara varför jag är här? Jag menade aldrig att gör någon ledsen, men jag behövde följa mitt hjärta, och Marcus är den jag älskar mest av allt. Jag kan inte hjälpa vad jag känner. Snälla låt mig gå" sa jag med skakig röst och såg att han funderade en kort stund.
"Jag tror inte det" sa han och stängde dörren återigen.
Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?