Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 3

Axel, skolavslutning 2009 (12 år) (14 år)

Jag ler mot den mamman som beslutat sig för att leka fotograf, alla i klassen ler mot kameran, möjligtvis att Ludwig inte ler, han har varit arg sedan måndagen då han fick reda på att han kommit in på Kulturrama. Jag däremot har svävat på moln sedan igår, när jag fick reda på att jag också kommit in, leendet vilar konstant på mina läppar och blir inte mindre när jag ser honom, bredvid Noels mamma, med det blonda håret och blåa ögon. Så bort vi får klartecken är Ludwig hos Amanda igen och jag står i Dantes armar. "Eh Axel, vi ska gå in nu" Emma säger det osäkert, varför? "Jag kommer snart" yttrar jag lugnt "Är jag så farlig?" ler han och jag skrattar lite åt honom "Vi ses sen va? Efter hela grejen?" frågar jag och han nickar "Såklart".

Jag sitter mellan Ludwig och Noel, vem som är tjurigast är oklart, men båda är irriterade och vägrar att njuta av sin sista skolavslutning i den vackra kyrkan. De yngre klasserna sjunger sina sånger och jag väntar på våran tur, texten till låten vi ska sjunga har jag sedan länge glömt, inte för att det är så viktigt, jag har mer eller mindre blivit tvingad att spela gitarr av vår musiklärare och Ludde. "Välkomna upp klass 6A" ler våran lärare och vi reser oss upp, går fram längs gången i den rymliga och ljusa kyrkan, mot den lilla scenen. Jag tar min plats vid gitarren och suckar lågt, men så fort jag märker Dantes leende så träder ett likadant in på mina läppar, jag ser musiklärarens tecken och jag tar gitarren och börjar spela de simpla ackorden. Så fort klassen börjat sjunga kan man urskilja Ludwigs ointresserade röst, trots att han inte ens anstränger sig så låter det bra. 

En kväll i juni ekar genom kyrkan och jag sänder en tacksam tanke till den övre makt som sett till att jag inte behöver sjunga, för det hade nog slutat i katastrof. Noel sjunger inte ens och jag tappar nästan bort mig bland alla noter och när fokuset vilat på honom en stund, återigen lägger jag fokuset på att spela rätt ackord och som tur är den korta sångsekvensen slut om några sekunder. Föräldrarnas och syskonens applåder ljuder genom kyrkan och jag får känslan av att vilja hålla händerna för öronen, men skakar av mig den och står ut med det höga ljudet, jag ler innan jag kilar tillbaks till min plats. Rektorn håller sitt tråkiga tal innan man ska sjunga den svenska nationalsången och "Den blomstertid nu kommer" innan alla otåliga elever får sitt sommarlov och lärarna blir av med oss. "Du gamla du fria, du fjällhöga nord" jag knuffar till Ludwig i sidan "Sjung lite, Noel gör det ju tillochmed" viskar jag till honom och han suckar ljudligt innan han börjar sjunga halvhjärtat, jag ler mot honom och han himlar lite med ögonen innan han också ler, han hatar att sjunga och har alltid gjort.

Ettorna är de som får tåga ut först efter sin fröken, och sedan resten av klasserna, med min sist. Vi möts upp ute på kyrkans framsida, som tidigare hamnar jag mellan Ludwig och Noel, som är muntrare än någonsin. "Så kommer ni fram till mig i den ordning jag ropar upp er" yttrar våran lärare Cissi och jag nickar "Så Gabriel Andersson" blir det första namnet "Sony Eriksson" följer därefter "Noel Flike" Noel kliver surt fram men ger henne en kram och tar emot en lite påse.

 Klasskamrat efter klasskamrat, "Emma Karlsson" Emma går fram, tårarna rinner ner för hennes kinder medans hon kramar om våran klassföreståndare och ta emot en likadan påse som Noel och de övriga som är klara. "Ludwig Kronstrand" med bestämd min går han fram till henne, kramar om Cissi "Axel Liljefors Jansson" min tur och även jag fäller en tår över det här slutet, tar emot den lilla påsen och går tillbaks till Emma, Ludde och Amanda, Noel är hos några andra från klassen och står och har en lång utläggning om någonting. 

Jag kramar om Emma som också gråter, de andra tar emot sina påsar och kramar om Cissi innan de går tillbaks till sina vänner, eller föräldrar. Blicken flackar omkring och letar efter det blonda håret på Dante, som jag nästan skulle kalla för min bästa vän "Vem letar du efter?" Emma avbryter mina tankar "Det är ingen speciell, jag fastnade bara med blicken" ler jag. Vet inte varför jag ljuger men något säger mig att hon inte skulle gilla Dante, så jag håller tyst. Vi kramas igen och jag ler, kan stå såhär i år och dofta på hennes hår "Du Axel, Dante frågar efter dig" Ludwig snor mitt fokus som tidigare legat på Emma "Va?" Förvirrat släpper jag henne och skyndar mig med att le ursäktande.