Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 27

Axel, sommarlovet 2010 (13 år) (15 år)

Ludde och Noel, en katastrof tillsammans men var för sig är de rätt okej, som nu när jag och Noel är och badar, det är skönt och trevligt, bortsett från att vattnet är iskallt, trots att det är i slutet av juli. Jag håller mig till stranden, längtar tillbaka till Europas varma och behagliga vattendrag, fram tills Emma kliver fram med ett leende, jag skiner upp, kramar om henne.

Plötsligt blir den tråkiga dagen jag tänkt spendera med en bok riktigt intressant, hon hälsar glatt och Noel ler nöjt, fram tills den riktiga katastrof-duon kommer fram till oss, med Ludde i släptåg, han är bistrare än vanligt men tycks få liv igen när han möter Noels blick. Carmelo slår sig skrattande ner vid oss "Daniella, man behöver vara varm om man ska bada" suckar han, ser bara på Dante som kastat sig i vattnet sedan länge.

Ludde sätter sig bredvid Carmelo, ser ut mot vattnet och ångrar sig "Dante har rätt" flinar han medan han drar av sig allting förutom badbyxorna, kastar sig i vattnet men flyger lika snabbt upp igen "Det är ju fan pisskallt" svär han, Carmelo skrattar "Varför tror du vi andra sitter i solen Luddeponken?" frågar han, klappar bredvid sig. Ludde kommer tillbaka som en dränkt katt, kall och skakar av sig vattnet och frustar "Det är fan pisskallt" upprepar han, Carmelo suckar bara "Du vet, man kan lyssna på vad folk säger" retas han.

Carmelo tänder en cigarett, jag undrar om han brukar röka, och hur det kommer sig att jag umgås med honom ändå, om Dante också röker men bara är för upptagen med att bada just nu.

"Kom Jiggy" Dante ler exalterat mot mig, släpar med mig bort mot vattnet, jag protesterar, går med på att sitta på bryggan medan han badar, vattnet är kallt och jag håller mig gärna så långt ifrån det som jag kan, undrar hur jag lärde känna de knäppa personerna som hänger vid stranden.