Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 40

Dante, mars 2011 (16 år) (14 år)

Sittandes vid Nackas tunnelbanestation väntar jag in Carmelo, tar ytterligare en klunk ur den grönglasade flaskan med ren sprit i, samma flaska som jag en gång fått av Carmelo, i så kallade nödfall, för han vet hur jävla mycket det kan krisa sig, han om någon förstår det, och det är därför han är på väg hit. För det har gått så mycket åt helvete som det kan göra, en klunk till av jägermeistern, bränna i halsen och bröstet, inte bra att klunka stark alkohol, tänka på hur mycket åt helvete det har gått och sen om igen. Hela uppbrottet och minnesbilderna av bråket får mig att återigen skruva av korken, ta en stor klunk och känna den brinna inom mig, bränner bort allting jag tidigare känt och gör verkligheten luddig och kul.

"Tjena Dani" flinar han, men jag orkar inte bry mig, räcker honom bara flaskan så han också får sig några klunkar, det är så vi jobbar, vi delar med oss av allt, i alla fall till varandra. Carmelo grimaserar, men tar ytterligare några klunkar innan jag återerövrar min högt värderade sprit "Så hon" "Nej, hon sa att det inte funkar längre, att jag måste flytta ut om jag inte bättrar mig, för om jag ska vara såhär är det nästan som om jag flyttar hemifrån" avbryter jag ljudligt, berusningen känns avlägsen och frånvarande, istället är det känslorna jag försökt dölja som svävar till ytan igen, skrik, tårar, jag som stormar därifrån. "Fuck henne" muttrar han, nopprar åt sig spriten och tar ytterligare klunkar "Fuck alla" instämmer jag, lutar mig bakåt mot den kalla bänkytan och drar min bräda tätare intill mig "Ja, det här livet suger kuk" flinar Carmelo, drar en hand genom sitt rödkrulliga hår och brister ut i ett lågmält garv. Jag är inte sen med att instämma, livet i Nacka kommer och går, men inte så mycket mer än så, speciellt inte när man behöver det "Annicka också" jag höjer ett ögonbryn mot honom, inväntar hans reaktion och ser upplysningens spår spridas i hans ansikte "Jaha, det är kanske därför hon är så tjurig" hela Carmelo lyser, och jag flinar mot honom, han är en dåre, men det är fan jag också. "Huh?" ointresserat snor jag tillbaka flaskan, lyckas spilla ut den kladdiga vätskan över min hoodie och stönar ljudligt, inte nu "Hon har väl inte fått kuk på bra många år" yttrar han och jag brister ut i skratt "Där sa du något" garvar jag, kletar av mina kladdiga händer på den nu skitiga tröjan och flinar mot honom.

"Ska vi dra eller?" frågar jag och han nickar "Hörde att de ska öppna en ny skatebutik på söder, nått för dig eller?" fnissar han och rynkar på sin fräkniga näsa "Ja, men vi lär ju dra dit, nu" suckar jag, skruvar åt korken på spritflaskan och tar försiktigt lite fart på brädan, älskar känslan av att glida fram över gator och torg, även om det tog ett jävla tag att lära sig. "Så söder" hummar han och jag nickar, får till en ännu häftigare fart och bara susar fram, och bort från det tomma sidospåret jag lyckats hitta "Idiot, vart ska du, vi tar ju bussen" suckar han och jag skakar på huvudet "Till bussen, vi skulle ju in?" flinar jag, sätter foten i backen så skateboarden nästintill vippar av mig.

Återigen finner vi oss på en buss, lika plankandes som vanligt och lika onyktra som vi brukar vara ihop, men det känns bra, mycket bättre än innan idag faktiskt, mycket tack vare Carmelo och den skvätten alkohol vi båda har i blodet. "Ey har du en penna eller?" Carmelo ser bedjandes på mig och jag himlar med ögonen, men räcker honom en, skateboardens undersida är redan full av små krumelurer och klistermärken, allt från snooks logotyp till autografer av olika slag. Luddes handstil är den som syns mest och står i störst stil, "tills jag blir känd" ursäktade han mig och hafsade ner sitt namn i en ännu större skala, men jag klagar inte, jag älskar vibben som de hastiga autograferna utstrålar.

Carmelo skakar liv i den sunkiga whiteboard-penna som jag skakat fram, skriver stort över dekalerna och ser nöjt på sitt mästerverk, jag kan inte neka att hans handstil är riktigt fet, men den ser lite malplacerad ut mot de övriga små autograferna och mina stickers. "Ska du ha?" han håller upp en cigg mot mig och jag tar emot den utan att tveka, sätter den bakom örat och ler mot honom "Du ser ut som en snickare som röker braj, vet du det?" han granskar mig noga innan han brister ut i skratt. "Du ser ut som han, Ron, blandat med ett får" suckar jag, fångar upp min kladdiga flaska, sandpappret som utgör min brädas ovansida skrapar mot den huden som möter den, genom hålen jag har över knäna "Du ser ut som Legolas" konstaterar han och nickar menande, jag himlar med ögonen och suckar åt hans liknelse.

"Förhelvete, söder jag har saknat dig" utbrister Carmelo när vi kliver av bussen vid slussen, han är på väg att kasta sig ner på marken, men jag fångar upp honom i den mörka täckjackan, himlar på ögonen åt hans naiva beteende med kan inte hålla masken längre när jag får ögonkontakt med honom. "Skulle vi dit eller?" frågar han, går i någon slags cirkel runt mig innan han trevar ner i mina grå mjukisbyxors fickor "Sluta!" fnissar jag, den lilla alkoholen som fortfarande gör sig påmind gör mig kittligare än vanligt, så hans beröring blir till tortyr. "Ah, tack Lindhe" ler han överdrivet mot mig när han lyckats hitta vår lilla räddare "Varsågod menige Eismann, men lämna lite åt din officer" flinar jag, nöjd över mitt ordval och hur militära vi faktiskt kan låta.

När alkoholen återigen börjar få fart i våra blodådror hamnar vi på Mariatorget, i en trevlig liten park, skrattandes och tightare än någonsin. "Jag ska tatuera mig" slinker plötsligt ur mig, Carmelo ser förvånat på mig och skrattar "Seriöst?" jag nickar som svar, pekar på vänstra underarmen och tokler "Ja, jag ska skriva pappas namn, ska du med?" hans ögon glöder vid erbjudandet, en chans, till, till att göra sin morsa upprörd är inget han tackar nej till. "Hoppas fan inte de leggar mig" flinar han, drar handen genom krullhåret och tar spritflaskan ifrån mig "Den här var fan god" fnissar han och håller upp den mot skyn. "Så fruktig och fin förstår herr Eismann" skrattar jag, kastar mig ner på marken, så mitt korta hår gnuggas mot gräsytan jag lyckats pricka, ler upp mot himlen och tänker på pappa, utan att känna den ihållande sorgen som förknippas med hans namn, i alla fall i vanliga fall, men det är inte en vanlig torsdagsnatt, det är en natt som alltid kommer tillhöra oss, för evigt.