Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 34

Dante, mitten av september 2010 (15 år) (14 år)

Upprymt sparkar jag till mig en ännu högre hastighet än tidigare, känner fartvinden fläkta mot ansiktet och leka med mitt hår, ögonen tåras nästan lätt och jag blinkar snabbt och hårt för att bli av med dem, glider gata upp och ner i jakt på något annat att göra än bara glida runt och vänta på att jag får tillåtelse till att gå till skolan igen, jag spärrar upp ögonen, försöker snabbt stanna brädan men börjar istället få mer och mer fartvind i ansiktet. När jag tillslut lyckas få stopp på skateboarden står jag öga mot öga mot en kille jag sällan längtar efter att stöta på, Oscar, Oscar Strömstedt, skrämt möter jag hans mörka ögon, sväljer hårt och väntar på första slaget. "Nämen tjena Lindhe" han blåser ut röken från sina äckliga cigaretter, det sticker lätt i näsan och jag väntar på att jag ska börja hosta, jag svarar inte utan stirrar honom bara morskt i ögonen, väntar på att hans näve ska möta min kind, för det är så det funkar, han har dominerat Orminge sedan han var fem och att han är 93:a gör inte saken bättre, snarare värre, han är äldst, starkast och minst vänlig av alla som bor här "Se mig inte i ögonen!" fräser han och blåser återigen rök rakt upp i näsan på mig, bokstavligt talat. "Nej" yttrar jag hårt, stirrar honom djupare in i ögonen, önskar att jag också haft en cigg i munnen så jag kunde blåsa bort honom, snabbt flackar jag med blicken över min omgivning för att inse att vi står mitt ute i skogen, längsmed en ensam väg och jag har ingenstans att ta vägen "Jag trodde du hade lärt dig lite, men det verkar som om jag får lära dig en läxa till" ler han stumt och jag stirrar förskräckt på honom några sekunder, all kaxighet jag tidigare känt är som bortblåst. Så fort jag kan fiskar jag upp brädan från marken, springer åt det hållet jag tror är åt Axels håll, det är i alla fall lite närmare än hem, men möts istället av Sågsjöns blanka och mörka vatten, hör hans flåsande andetag i nacken på mig, vänder mig mot vattnet och står istället öga mot öga med honom. Noggrant överväger jag mina möjligheter, antingen hoppar jag i, vilket nog är min största möjlighet om jag vill komma härifrån levandes, en välmusklad 17 åring mot en tanig 15 åring är inte rättvist, medans jag funderar hinner han komma ikapp mig, och efter två slag kan jag känna bryggans åldrade trä skrapandes mot mina bara armar.

Oscars pricksäkerhet och självförtroende överlag skrämmer mig mer än själva slagen, vill han slå mig i ögonvrån, kommer han lyckas med det, han kommer åt alla ställen, inklusive min vänstra trumhinna och när han tillslut låter mig kravla mig upp, vet jag borde verkligen fly, och lämna honom bakom mig, men något får mig att inte fly hals över huvud, det här måste ändå avgöras någon gång, och antingen går jag vinnande ur det här, på något mirakulöst vis, eller så kommer han dumpa min sönderslagna kropp i sjön och lämna mig åt mitt öde.

"Hallå!" gormar han rätt i mitt ansikte och snabbt är jag på fötter igen, försöker träffa honom på lika svaga punkter som han gjort på mig, återigen faller jag till marken, men istället för att ligga ensam mot bryggans trädäck hamnar han på mig, all luft går ur mig på två ögonblick, jag kan inte andas längre, han är för tung, panikslaget börjar jag fäkta mig vilt omkring och utan att jag vet hur står jag plötsligt på benen igen, förvisso med ett ringande öra och några mörbultade kroppsdelar, men det funkar.

Adrenalinet dunkar vilt i det örat jag fortfarande hör med, och jag tvingas rygga tillbaks igen, får mot ta några slag som återigen fäller mig, varav ett som förblindar mitt högra öga, bryggans träfibrer känns inte riktigt lika främlingsfientliga längre och jag andas ut ett skakigt andetag, vet redan att det här är uppgjort, vibrationerna från när jag landat ringer fortfarande svagt i mitt huvud och jag vet att jag är den som ska krossas. Ilsket hasar jag mig upp med överkroppen, försöker skjuta bort alla känslor som förknippas med rädsla och smärta, hans blåa ögon är vilt uppspärrade, antagligen av njutningen av att återigen spöa mig och adrenalin, jag stirrar hon fokuserat rätt in i ögonen och betraktar hur hans ögon mörknar, när jag tar tillfället i akt att spotta honom rätt i ansiktet, är man för arg när man slåss tappar man fokuset på sina slag.

Ett djupt andetag och sedan lyckas jag faktiskt få in några bra slag på honom, jag ser förbluffat på min knytnäven i en hundradel, jag har nästan slagit ner Oscar? Till min förvåning följer lyckan och snart är det Oscar som ligger och vilar mot bryggan, och inte jag, slag efter slag, väja för ett av hans slag, och sedan låta honom vara den som får ta emot slag, jag skymtar i ögonvrån hur hans knytnäve närmar sig min tinning, men eftersom jag har fulltupp med att hålla nere honom så ignorerar jag den för stunden, men faller sekunden efter ner på honom, det är som om jag träffats av en blixt, hela kroppen slingrar sig i kramper och allting jag ser är hur han reser sig upp, borstar bort osynligt dam från sina märkesjeans och på börjar uppdraget att göra sig av med mig.

Minnen från en gladare tid flimrar sakta förbi mig, minnen från den ödesdigra dagen som vänder allting uppochner, minnen från när Fredrik tagit hand om mig efter mammas stroke, minnen från ljusare tider, som när pappa fortfarande levde och som när allting fortfarande var perfekt, och när jag väl vaknar upp från de vackra minnena är jag dyngsur och mörbultad, vänstra örat är fortfarande dövt och jag ser fortfarande grumligt på något öga, försiktigt kniper jag igen det vänstra och ser plötsligt tydligt igen, så både halvblind och halvdöv? Jag suckar, stirrar upp mot himlen och väntar i princip på att dö, eller att någon ska bära mig hem, för jag kommer aldrig lyckas gå den en timmes långa vägen hem, än mindre ta mig hem på skateboarden.

Solens svaga strålar försvinner försiktigt medans jag ligger och huttrar i sanden, jag höjer sakta mitt bultande huvud för att återigen få syn på Oscar, drog han inte eller? Jag suckar, slänger ner huvudet i sanden och blickar upp mot himlen igen. Jag är så redo för att bli ihjälslagen, eller tja, så redo man kan vara för sin död, nervöst sväljer jag, adrenalinet dunkar återigen i det örat jag hör på. Att höra fotsteg i sand är svårt, även med två öron, men när man dessutom inte hör något på ena örat blir det ännu svårare. Som tur är kan jag känna av de svaga vibrationerna av hans steg, och så, precis när jag antar att han ska huka sig över mig, kastar jag mig upp, men ramlar nästan tillbaks när jag inser att det är en helt okänd kille som står framför mig. "Eh hej" yttrar han obekvämt, antagligen för att jag nyss var på väg att slå in näsbenet på honom, jag ler stelt och borstar bort lite sand från mina jeans "Tja" svarar jag med en nickning och kliar mig i nacken "Eh, ja, så, vad gör du här?" något i sättet han pratar får mig att tänka på Jiggy, lite samma försiktighet och tyngd i orden. "Hur hamnade jag ens här?" jag byter samtalsämne, tror inte att jag ens behöver yttra att jag nyss förlorat ett slagsmål, och är för stolt för att kunna yttra de orden, han synar mig upp och ner innan han lägger armarna i kors över bröstet "Nämen, asså, du låg ju och flöt i vattnet, så jag la upp dig här och sen så tja, kom vi hit" något med honom och hans sätt att prata får mig att tro att han snusar, den bonniga dialekten och även om han absolut inte ser ut som en snusare, han är mjölkchoklads-brunett och röd i hyn, och grönblåa ögon, jag nickar och låtsas som om jag inte bara fokuserat på hans skumma dialekt. "Jag ska nog ta mig hemåt, tack för hjälpen, duvet" svarar jag stelt och vänder mig om för att börja leta efter min bräda, utan den kommer jag aldrig ta mig hem "Ja, visst ja, din skateboard är där borta" han pekar in mot skogen och jag ler, nickar tacksamt innan jag, med en viss möda, promenerar åt det hållet han pekat på.

Antagligen har jag en massa sand i skorna, för fötterna känns extra tunga innan jag långsamt kliver upp på skateboarden och skjuter iväg, alternativt har Oscar orsakat ännu fler skador än jag trott, klockan är halv åtta på en onsdagskväll, och jag glider sakta hemåt.

a/n

Stolpis fick joina :))))
Han är riktigt kunlig i verkligheten också.