Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 42

Dante, början av april 2011 (16 år) (14 år)

"Är du taggad då?" jag nickar, sväljer nervöst, taggad är en underdrift, samtidigt vill jag spy, jag ska gravera in något på riktigt, det som jag så länge velat ska bli verklighet, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. "Jag har inte sett dig så nervös sen när vi var på akuten med din morsa sist" konstaterar han, dunkar mig i ryggen och flinar lite, minnet han nämner är galet, det var precis efter att jag brutit fingrarna, lite sår och kanske en lättare hjärnskakning, plus en avstängning på köpet, trots att det var han som började, inte jag. "Det var ett jävla liv då" suckar jag, drar handen genom mitt numera befintliga hår "Din mo" "Jag vet, jag vill inte prata om det" avbryter jag, drar upp dörren till tatueringsstudion, dropp in, står tydligt på dörren med de tillhörande tiderna. "Okej" yttrar han lätt, ser upp mot tavlorna som hänger på den svarta tegelväggen "Fan jag vill också" suckar han och jag flinar "Varför kör du inte då, du har väl cash?" jag vet redan att han har det, men jag tycker om att reta honom för det. "Morsan kommer lacka, men fan vad kul" ler han innan han ser förvirrad ut igen "vad fan ska jag tatuera då?" frågar han och jag rycker på axlarna "Du lär ju tatuera in mitt namn" skämtar jag, möter han nu lysande blick och inser att det är precis vad han tänker göra "Fan vilken idé" hela han lyser verkligen och jag suckar, men värms samtidigt av den värdefulla gesten.

Vi får direktiv att sätta oss ner för att vänta på vår tur "Vart ska jag sätta den då?" frågar han och jag rycker på axlarna "Sätt den vart du vill, men du borde" "Foten, eller?" avbryter han och jag nickar, det är ett bra alternativ. "Fyfan vad taggad jag är" ler jag, känner nervositeten bubbla upp igen, papperslappen med min pappas gamla namnteckning "Ja, Sofia blir garanterat överlycklig" skrattar han, jag rycker på axlarna, bryr mig inte riktigt om vad hon tycker om det här, det får bli som det blir.

"Nummer 12 och 13" kommer en kvinna med massa tatueringar och säger, jag reser mig upp, ser mot Carmelo som är blek, vilket gör att hans hår ser rödare ut än vanligt, jag lägger en hand på hans axel, ler vänligt och drar honom med mig. "Komigen nu, du ville ju göra det här" försöker jag uppmuntra, men han ser bara likgiltigt på mig "Smärtan?" gissar jag och han nickar sakta "Det kommer gå bra, Fredde sa att det knappt kändes alls" fortsätter jag, lägger återigen min hand på hans axel för att försöka visa någon form av stöd. "Vad vill ni ha för motiv?" frågar hon ointresserat, kollar på mitt korta hår och sedan på Carmelo, som fortfarande är blek "Jag vill ha den här texten, och han ska" "Är ni ens femton-sexton? Eller är han ens det?" frågar hon och nickar mot Carmelo, jag nickar "Det är han, vi går i nian på Kulturama och han fyller den nionde januari" att ahn är ett år yngre utelämnar jag, hon rycker på axlarna, återgår till att betrakta Carmelo igen. "Och du, vad ska du ha?" frågar hon och han funderar en sekund "Jag vill skriva Dante Lindhe, på vristen" plötsligt får ansiktet färg igen och han ler beslutsamt mot mig, vi gör det här tillsammans, precis som båda önskat.

"Jag har" jag kommer av mig, plockar istället fram lappen med pappas namnteckning och räcker henne den "Jag vill tatuera in det här, precis här" mumlar jag, pekar på min vänstra underarm, hon nickar, ser lite skeptisk ut innan hon börjar rita av namnteckningen på något sorts prasselpapper.

"Så, här, sträck fram armen" jag sträcker skeptiskt fram rätt arm, chockas när hon tar fram en rakhyvel och lite tvål och påbörjar att raka hela min underarms insida. "Sen ska du få vaselin på, innan vi börjar" jag nickar åt hennes instruktioner, tacksam över att hon faktiskt berättar vad hon gör, det lugnar mina nerver en aning, även om Carmelo, som redan fått sin ena vad rakad och kletig av vaselin, inte tycks uppskatta det så mycket.

Med hanskbeklädda händer rör sig hennes fingrar sakta över underarmen "Har du gjort det innan?" frågar hon och jag skakar på huvudet "Det kommer göra riktigt ont, din kompis valde i alla fall ett bra ställe" informerar hon och jag rycker på axlarna "Jag är van" får hon till svar, jag ser mot Carmelo, som fått en äldre man som tatuerare "Han är lärling, riktigt duktig faktiskt" berättar hon och jag hummar till svar. "Så, då kan vi börja, vill du ha be" "Nej" avslår jag snabbt när hon förslår bedövning, hon ger mig en frågande blick innan hon vänder sitt fokus mot tatueringsmaskinen, återigen vänder hon sig mot mig, lägger på det kalkerade pappret och låter det ligga kvar där.

Så fort pappret färgat av sig, kommer tatueringsmaskinen in i bilden, vid första hålet känns det som om huden delar sig, vid andra kommer smärtan, vid tredje spricker huden, fjärde går jag i bitar, inte pågrund av smärtan, utan på grund av hur surrealistiskt det hela känns, vid det femte hålet börjar smärtan övergå i njutning, men tårarna har redan hunnit komma. Hon avbryter, ser bekymrat på mig "Är du okej?" frågar hon empatiskt och jag nickar "Ja, jag kom bara att tänka på, ehm, en grej" avfärdar jag det, vägrar erkänna att det faktiskt gjort ont. "Då fortsätter jag" mumlar hon för sig själv, sätter återigen maskinen mot min arm, samma procedur upprepas igen, huden delar sig, smärta, spricker, min pappas begravning, med tända ljus och röda rosor. Bilden därifrån etsar sig fast på min näthinna, trots att kroppen inte uppfattar smärtan speciellt mycket längre, går jag igenom helvetet när hon tatuerar mig, allt från hur hemsk begravningen var, till det att jag behövde bo hos Fredrik medans mamma var inlagd. All förvirring och känsla av hemlöshet jag trodde jag lagt bakom mig kastar sig över mig, utan förvarning, jag vill nypa mig själv i armen, men om inte den lilla smärtan som tatueringsmaskinen bringar tar mig tillbaks till verkligheten, så kommer det inte heller göra det.

Istället andas jag in, ut, in, ut, men i intervaller, det lugnar ner mig lite, för tankarna till Petters nya platta, försöker fokusera på tavlorna som hänger i graffitistil, eller på Carmelos plågade ansiktsuttryck, men det får inte minnena att blekna, eller tiden att gå fortare. "Jag är snart klar med konturerna" yttrar hon fokuserat och jag nickar, biter ihop, bara att fylla i kvar, nålarna delar min hud gång på gång, i samma takt som minnen flashar förbi, slag mot min käke, Annicka som skäller ut mig, mammas besvikna blick, krasande fingrar och känslan av att mitt öra knäcks.

Flämtandes sugs jag tillbaka till vår verklighet, möter Carmelos bekymrade blick, han är redan klar, med en bit plast kring sin vrist, under den kan jag urskilja konturerna av mitt namn, eller egentligen konturerna av bokstäver, men eftersom jag vet vad det står, inbillar jag mig att jag kan urskilja vad det egentligen står. Jag viker av, vänder huvudet mot taket istället, stirrar upp där tills tid och rum glider samman, inget spelar någon roll längre, känslorna jag befarat att jag haft för Sofia är helt oväsentliga, att Ludde antagligen eldar upp något för stunden, medan Axel spelar gitarr som bakgrundsmusik är också helt oviktigt, bara Carmelo betyder något i den här stunden. "Du är klar" yttrar tjejen som tatuerat mig, ber mig ligga kvar en stund medans hon lägger plast kring min tatuering, det känns sjukt, även om det var så jävla plågsamt, smärtan bär på minnen, och nu är ytterligare ett skapat.

"Är du säker på att du är okej?" frågar hon mig när jag har rest mig upp, hon räcker mig originallappen, som jag tacksamt tar emot "Ja, jag kom bara att tänka på lite grejer" försöker jag vifta bort det, vill inte att hon ska bry sig, det räcker med folk som blir besvikna på mig, jag behöver inte fler av den sorten. "Säkert? Vänta, här" frågar hon, vänder sig om och räcker mig ett visitkort, Andrea visar det sig att hon heter "Ehm, tack" obekvämt kliar jag mig i nacken, river hårt med naglarna för att fokusera tankarna igen "Ring om det är något, jag hjälper dig gärna" ler Andrea mot mig, jag nickar sakta och sänder Carmelo en panikartad blick. "Lovar du?" frågar hon, antagligen har hon uppfattat paniken som spelar inom mig, jag hummar som svar "Jag vill dig bara väl, kan du lova det?" frågar hon igen, men jag skakar på huvudet, river återigen med naglarna i nacken "Snälla Dante, jag har aldrig sett någon reagera så här starkt" nästan tigger Andrea och jag viker bort blicken från hennes håll. "Jag behöver ingen psykolog" muttrar jag, slänger fram kontanterna framför näsan på henne och ska precis lämna "Jag erbjuder ingen psykolog, jag erbjuder en vänskap" hon ser berörd ut så för att göra henne nöjd plockar jag upp visitkorten och pengarna, ska återigen lämna när hon ber mig att stanna.

"Lova att du hör av dig" ber hon återigen, jag nickar, håller fingrarna i kors och får äntligen gå därifrån, ut i receptionen där vi måste skriva under kontrakt och ska köpa någon kräm, får lite råd och grejer vi absolut inte ska göra, innan vi kan betala och gå.

Det där var inget ragg, det där var någon som fattade precis vad jag gick igenom på den där förbannade bänken.