Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 11

Axel, fredag eftermiddag 2009 (13 år) (14 år)

Nervöst drar jag på mig den orangea tröjan jag hade första gången jag mötte Dante, den är snygg, men kanske lite för odiskret. Jag drar tröttsamt i den men beslutar mig för att den får duga, doften av honom sitter svagt kvar i den och jag ler, även om jag vet att han antagligen är ute med Ludde och Carmelo och hänger runt. Jag skiter i att byta byxor, har ändå inte tid för att byta, och orkar inte bry mig längre, det är inte lika nervöst att träffa henne längre.

Det tidigare lugnet jag burit på är sedan länge borta och nervositeten är på väg att slå ner mig från tunnelbanans säte, krampaktigt håller jag om sättet för att stå kvar lika stadigt som innan, varför frågade jag inte om Dante kunde följa med? Sen inser jag det, igen, det är som om jag aldrig riktigt tar in det, hon är kär i min bästa vän. Dessutom är han ute ikväll, med Ludwig och Carmelo, för att vara ärlig har jag ingen aning om vad de skulle göra, kanske festa, men Dante känns inte som den typen, men kanske har jag helt fel, kanske är han egentligen en idiot som super skallen av sig varenda helg, jag skakar på huvudet för att få bort tanken och hoppar av, vi ska ses på någon fin restaurang, varför vet jag inte, men tydligen skulle det vara så, kontanterna ligger i fickan och jag sväljer hårt.

Vi kramar om varandra stelt vid restaurangens dörr, vet inte om jag ska skratta eller gråta vid synen av henne. "Hej" hasplar jag ur mig, skakar av kyla, eller så är det nervositet, jag vet inte riktigt längre och orkar inte ta reda på det "Vad fin du är" ler hon och jag tackar, ger henne någon komplimang, även om jag inombords suckar, tror hon jag är dum eller? "Fryser du?" skrattar hon och jag nickar huttrar till med flit och ler mot henne. Jag håller upp dörren för henne, är nästan överdrivet artig och tar ett djupt andetag, det här kommer bara sluta i katastrof, antingen förlorar jag henne eller så förlorar jag Dante och jag kan inte avgöra vilket som är värst, även om Dantes och min vänskap på något sätt väger tyngre än vårat förhållande "Du är så vänlig" ler hon, som om allt vore som vanligt, allt är inte som vanligt, jag är jag och du är kär i honom, i filmer ser man folk som sliter håret av sig i ren frustration, exakt så känner jag nu. "Så hur är det?" frågar hon och jag svarar med ett surt okej, även om det är långt ifrån sant, just nu skulle jag vilja gå ut och göra något annat, något som kan får mig att lägga tankarna på annat håll än hennes "Jag ber om ursäkt för innan idag, kan vi inte bara glömma det?" jag suckar åt hennes fråga "Du är kär i honom, min bästa vän" konstaterar jag, orkar inte vara upprörd utombords "Nej nej nej, inte alls" försöker hon bortförklara det men jag viftar bort det "Axel, jag gillar verkligen dig, men han är bara så, typ obehaglig, trots det dras ja" "Det kallas attraktion Emma" jag lägger extra betoning på hennes namn och hon ser sorgset på mig "Nej, du fattar ju inte, att du dessutom skulle kunna dö för honom sätter bara fler käppar i hjulet" förklarar hon "Va? Jag skulle kunna dö för Ludd" "Nej, men jag är villig att försöka, för att jag verkligen tycker om dig" avbryter hon mig, kysser mig på kinden och jag står stumt fastfrusen, vad hände nyss? Är vi tillsammans eller inte? Hela jag är ett virrvarr av frågor men jag lyckas beställa något att äta och se djupt in i hennes ögon, är jag villig att lägga allt bakom mig? Jag tror det, hon har förklarat och det är allt som betyder något, och att hon faktiskt gillar mig "Du måste ju inte träffa honom mer?" föreslår jag men hon ler, kysser mig och allting känns fantastiskt bra, får alla negativa känslor och tankar att sopas iväg, utan en skymt av dem. "Det är ingen fara Axel, du är den enda, okej?" yttrar hon och jag ler lyckligt, svävar återigen på kärlekens rosa moln och har inte en tanke på den hårda marken jag föll ned på tidigare idag.

Hennes cola är sedan länge slut och vi båda har ätit upp våran mat, allting känns som vanligt om inte bättre. Vi är sams, tillsammans och jag är fortfarande vän med Dante, med andra ord en riktigt lyckas kväll. "Vi ses på imorgon va?" undrar hon och jag nickar ivrigt "Såklart" en kyss utdelas innan vi går skilda vägar, hon mot Lidingö och jag hemåt. Jag försöker ringa Dante men får inget svar, klockan har passerat nio så han är väl fortfarande ute och har inget ljud på mobilen, jag suckar, jag hade velat snacka med honom och berätta om hela min kväll, och om hur min knallorangea tröja verkar blivit någon form av turtröja.

När jag väl klivit innanför dörren är jag trött och vill inget annat än att slänga mig i sängen och somna, men jag hindrar den impulsen och klär noggrant av mig, borstar tänderna och sen, sen kan jag äntligen inta den behagliga sängen. Jag måste ha somnat precis efter dragit upp täcket för istället för att det är upp till näsan täcker det knappt bröstet, först fattar jag inte vad som väckt mig, signalen låter så främmande och det tar mig flera sekunder innan jag inser att det är min mobil som ringer, jag suckar, vem ringer mitt i natten och stör min skönhetssömn, Dantes kontakt lyser upp mitt ansikte, såklart, men varför är han vaken nu? " Dante?" frågar jag förvirrat, gnuggar mig i det högra ögat och efter en stund hörs hans skratt "Vart är du?" frågar jag vidare, börjar oroa mig för honom, tänk om han inte kommer hem eller om nå, han avbryter mina tankar "På, va fan hete det? Ludde är också här och Mello ville ha nått att dricka innan vi drog och" "Är ni fortfarande ute?" avbryter jag honom och han suckar och verkar sedan dricka något. "Ja, du får jag bada?" frågar han lyckligt och jag ser förbryllat runt i mitt mörka rum "Är ni ute vid Saltis?" försöker jag fråga honom "Dante, bada inte!" skriker jag så högt jag vågar in i telefonen men får bara ett skratt tillbaka "Men" suckar han besviket "Bada bara inte, och kom hem snart" försöker jag tillrättavisa honom, men vet inte om det lyckas "Jaja mamma" han sluddrar lite på orden och jag försöker räkna ut vad det är som sker "Hur, har du druckit?" frågar jag honom mjukt "Bara lite" fnissar han fram och jag suckar "Ta hand om dig så ses vi imorgon, okej?" försöker jag övertyga honom om och får några hummande som svar innan jag lägger på. Vad var det där egentligen?

Med ett tungt huvud lägger jag mig till rätta, drar upp täcket över näsan och somnar.