Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 6

Dante, sommaren 2009 (14 år) (12 år)

Jag älskar solen, sommaren och allt som hör till, kanske är det därför jag är överlycklig över att Carmelo fixat lite sprit och bestämt sig för att vi ska festa, det är sommar, vad kan gå fel? 

Som vanligt är det någon jävla smuggelvodka som antagligen kommer göra oss blinda en vacker dag, men vi ignorerar det, drar upp volymen på bergsprängaren, hänger på den lilla övergivna udden vi badar vid nu. Det har blivit standard, ett par nätter har vi tillochmed sovit där, under bar himmel och det enda som gett ljus är Carmelos cigg han röker då och då, han hävdar att det är något han bara gör under de stunderna han verkligen vill minnas, men jag misstänker att det är oftare än så. Fast, jag tjallar inte, han är min bästa vän, har alltid varit och kommer alltid vara, han vet saker jag inte ens vet om mig själv, så jag låter honom hållas, följer tändarens låga i skymningen och älskar det. 

Jag ber Carmelo om flaskan, häver i mig, det har blivit vår grej, när något har hänt möts vi alltid, dricker tills allting känns bra igen och vi blir fria, tills nästa gång det går åt helvete och vi möts igen. Vid det här laget borde vi kunna varandra utan och innan, men ingen av oss bryr sig om det, kör sitt eget race mot döden, dricker och har kul, skämtar om Annickas jävla humör och önskar sommaren skulle vara föralltid. 

Carmelo ser på mig "Kan inte du be Luddeponken komma hit eller nått?" ber han, jag skrattar "Så du flippar totalt, aldrig" fnyser jag, men spricker upp i ett leende direkt "Men komigen Daniella" ber han, ser vädjande på mig. "Varför skaffar du dig inte egna vänner?" suckar jag, drar fingrarna genom den korta stubben, han skrattar bara "För att Luddeponken är den roligaste människan vi känner" invänder han, skrattar. Jag instämmer, Ludde är den skummaste, men absolut roligaste människan jag känner, det finns ingen som ens är i närheten av lika impulsiv och galen som han är, han hade utan tvekan den av oss som kommer råka bli påkörd av en moppe eller bara råka tända eld på sig själv, eller okej, han kommer bli påkörd först, sen kommer vi andra också bli påkörda. 

"Här Daniella" han räcker mig spriten, jag klagar inte, sprit är fina grejer och för ovanlighetensskull drog han inte med något äckligt kärringvin, han vet att jag hatar det och därför plockar han alltid med sig det, retas alltid, bara för att han skiter i hur det smakar och älskar alkohol i alla utföranden. "Tack Camilla" muttrar jag, skruvar av korken han envisats med att skruva på och tar en klunk "Fyfan, bara en vecka kvar tills Annicka kommer jaga oss igen" muttrar jag, Carmelo skrattar "Dante Lindhe och Carmelo Eismann kommer slå nytt rekord, jag lovar" skrattar han, ler och rycker tillbaka spritflaskan. 

Jag skrattar "Vi kommer bli avstängda första dagen" konstaterar jag, med halvöppna ögon och ett stort leende "Såklart, och nu kommer Luddeponken också" skrattar han, drar efter andan och skrattar tills han inte får luft, igen, spricker upp i ett ännu större leende och skrattar ännu högre. "Vad händer om man micrar en gaffel?" frågar jag, han ser på mig, garvar okontrollerat "Vafan snackar du om?" lyckas han få fram när han samlat sig "Jag vet inte, det bara kom från ingenstans" jag ser på honom, skrattar och bryter ihop totalt av garv. "Har du inte testat det?" frågar han, skrattar när han möter min blick, jag skakar på huvudet "Ludde kanske har", skrattet bubblar upp när jag möter hans blick, jag kan inte hålla det tillbaka och skrattar tills jag tappar andan. 

En vecka kvar och allting känns toppen.