Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 37

Axel, början av februari 2011 (14 år) (16 år)

Direkt när jag får syn på det blonda håret skyndar jag mig mot honom, han är fortfarande mycket längre än mig, men trots det når jag upp till hans nacke, kastar mig om hans hals och ler glatt, skolan är inte den samma när inte han klampar runt i korridorerna, och jag vet inte vad jag ska göra nästa år, när han och Carmelo dansat vidare till nästa stadie i sina liv, allting kommer bli så mycket tråkigare. Ingen som tvingar Ludwig att bjuda hela gänget på fika, inga rop som ekar genom korridoren, ingen Annicka som vrålar efter dem och inga fler besök av Tarja uppe i expeditionen.

Hon är lik Dante, riktigt lik henne faktiskt, samma leende och så exakt samma ljust blonda hårfärg, men samtidigt känns hon så beslutsam och motiverad, som om hon vill se till allas bästa, ta sig så högt upp i sin karriär som möjligt och samtidigt se till att hennes son får en bra utbildning och så småningom jobb. Kanske är det därför de tycks krocka, Dante är impulsiv och pessimistisk, ser allting ur ett annat perspektiv, och antagligen är det därför jag tycker om honom så mycket, han är inte som någon annan.

Emma ringer mig under lunchrasten, ber mig att möta upp henne utanför hennes skola, så jag traskar dit, eller snarare tigger skjuts av Carmelo, som är den enda av oss som har körkort, och trots att han likagärna kunde ha krockat med minst tre bilar samtidigt som han accelererar långt ovanför 45 kilometer i timmen under de få raksträckorna som dyker upp. Mina fingrar krampar av kylan och att handtagen är gjorda i metall gör inte saken bättre, tillskillnad från mina andra kompisar med moppekort har han inga extra vantar, eller inga vantar alls, men trots kylan har snön lämnat Stockholm för den här vintern, vilket jag absolut inte klagar på.

När jag äntligen möter upp henne är de tidigare gyllenbruna ögonen nästan matta "Vi behöver prata", hon ser på mig med ett par sorgsna ögon, tar mig åt sidan och väntar på att några elever ska passera förbi oss. "Jag, jag tror vi behöver göra slut" mumlar hon och nästan fastnar på orden, trots att hon nyss yttrat orden får jag inte in dem i mitt huvud, varför vill hon inte ha kontakt med mig längre? "Varför" ordet jag yttrar hörs knappt, men trots det har hon svar "Jag tycker om någon annan" orden krossar min själ på mindre än 0,2 sekunder, hon hade likagärna kunnat kört över mig, för så känns det, har hon haft det länge? Istället för att möta hennes ljusa ögon vänder jag mig om, vill gå härifrån nu, vill känna håret fladdra i vinden från Carmelos olagliga helvetesfärd. "Axel, kan vi inte fortsätta som innan?" jag suckar åt hennes lama försök att laga den söndertrasade relationen hon precis lämnat "Jag hatar dig" snäser jag, brusar plötsligt upp och går därifrån med bestämda steg, varför var jag tvungen att inse hur fin hon är? Kunde jag inte sett Lovisa först, eller Sofia, eller Alexandra, eller vem som helst, bara det inte är hon.

Carmelo kör som väntat omkring på skolgården, men när han får syn på mig saktar han in, sätter ner fötterna i marken och låter mig hoppa upp bakom honom, frågar vad som hänt, men jag besvarar bara hans frågor med tystnad. Hoppas att tystnaden som ljuder talar för mitt nu krossade hjärta