Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 44

Dante, april 2011 (16 år) (14 år)

Återigen har jag varit i skateparken, bara varit där och tränat, halsat lite ur fickpluntan jag fått av Carmelo i födelsedagspresent. Men bara tillräckligt för att verkligheten att bli lite bättre, lite roligare, men tillräckligt lite för att fortfarande ha full kontroll över både skateboarden och mina handlingar, så när jag tjugo minuter senare kliver innanför vår port är jag knappt påverkad längre. Upp för två trappor, första in till höger och i med nyckeln i det redan upplåsta låset, förvånat ser jag ner på det, varför är det upplåst nu? Mamma borde jobba och ingen annan har tillträde till lägenheten, i alla fall inte nu, så varför är det upplåst?

Jag pressar ner dörrhandtaget, drar upp dörren och slänger igen den bakom mig, skiter i att grannarna gång på gång klagar över det. "Hallå?" ropar jag lågt, slänger jackan på golvet och trampar av mig skorna, klampar ut i köket och får syn på mamma, sittandes med huvudet i händerna "Är du okej?" jag frågar trevandes, vet inte riktigt hur jag ska bete mig kring henne längre. "Vad har jag gjort för fel Dante? Hur kommer det sig att du ständigt hamnar i problem?" återigen hulkar hon och jag ser förvirrat på henne, tidigare har hon bara skällt på mig när jag tvingats blivit hämtad på skolan, eller blivit avstängd, men nu är hon verkligt besviken och jag förstår inte varför.

"Vad har hänt?" återigen försöker jag få ur henne att berätta vad som hänt, men hennes snyftningar är det enda svar jag får, hur har jag lyckats såra henne så mycket? Händerna är sedan ett tag borta från hennes ansikte och hon stirrar tomt i väggen, skjuter fram pappret över bordet och det första jag noterar är polisens logga. "Du är polisanmäld" hon yttrar orden med stor vikt och jag chockas, vem fan har polisanmält mig? "Jag drar" muttrar jag, men hon stoppar mig, ett fast tag om min arm "Du kan inte springa från det här" fräser hon, jag vill slita mig loss "Det var den där äldre jäveln, jag ska fan dö" "Du stannar här" avbryter hon hårt och spänner ögonen i mig. "Me" "Du stannar här, fram tills utredningen och rättegången är klar" avbryter hon återigen och jag börjar protestera "Han slog mig också?!" utbrister jag, utan att jag vill det kommer ilskan igen "Du slog första slaget" hon ser menande på mig "Han provocerade skiten ur oss?!" fortsätter jag upprört, men hon vill inte lyssna mer. "Fuck det här" muttrar jag, och innan någon har hunnit stoppa mig är jag, brädan och Carmelos fickplunta påväg till min rödhåriga vän, bara ett par minuter iväg.

Ayla öppnar dörren för mig, välkomnar mig tillbaka, men frågar inte varför jag står utanför deras dörr klockan halv sex, rödgråten och ilsken, utan hon ler bara och låter mig kila in till Carmelos rum "Ey Dani!" utbrister han glatt och kramar om mig på sitt egna vis. "Är du också anmäld eller?" muttrar jag, kastar iväg skateboarden, som råkar träffa hans skrivbordsben "Vad snackar du om? Har du sniffat eller?" frågar han och ler, men det slocknar så snart han möter min blick. "Den där jäveln som höll på vid Luddes skåp har polisanmält mig" muttrar jag "Och jag har utegångsförbud tills rättegången är färdig" suckar jag vidare "Asså vad är hans problem, först kommer han och provocerar, och sen polisanmäler han, snacka om en liten fitta" utbrister Carmelo och får mig genast på bra humör. "Carmelo, jag hör dig" ropar Ayla och det blir hans tur att sucka "Men han är ju det, först provocerade han skitmycket, och sen går han och polisanmäler det?!" svarar han upprört, så hans röst skär i mina öron.

"Carmelo Eismann, vårda ditt språk!" ropar hon, men sticker sen in huvudet "Vem har blivit polisanmäld?" frågar hon och jag suckar, det tycks vara tillräckligt för att hon ska förstå "För vad?" hon ser bekymrat på mig "Misshandel, tydligen" muttrar jag. Hon fryser till "Slog du någon oprovocerat?" frågar Ayla, jag skakar på huvudet "Absolut inte, han var skitdryg och kallade oss för Blondie och Ginger" muttrar jag irriterat och suckar sen, igen. "Ojdå" hon ser bekymrat på mig, det är absolut inte på ett avstötande vis, utan hon är stöttande och blicken skvallrar om att hon förstår vilket missförstånd det här är, han fick knappt stryk alls, den som vart nedslagen och ärrad, igen, är jag.

"Det löser sig, okej?" Ayla är mjuk och förstående, hon är den mamman jag skulle behövt, mjuk men sträng och tillrättavisande.