Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 28

Dante, första dagen i nian, 2010 (15 år) (13 år)

"Dante Lindhe och Carmelo Eismann, vad tror ni att ni håller på med?" Annickas röst ljuder genom korridoren och jag suckar ljudligt, vad vill hon nu? "Släpp genast det där!" befaller hon och nickar mot tändaren Carmelo har i sin hand "Varför?" frågar han obrytt och ser nonchalant mot henne "För du utgör en stor fara mot alla elever, inte minst Lind bredvid dig" svarar hon upprört "Lindhe, med he" rättar jag henne irriterat, hur många gånger ska det ta innan hon fattar att det är både ett h och ett e i mitt efternamn? "Jaja, du bryter dessutom mot minst fyra regler just nu" fräser hon och jag rycker på axlarna "Vilka då?", "Skolkning, olämpliga föremål, hot mot elever och snart kommer väl ett brandlarm att gå" svarar hon kvickt och jag suckar. "Jasså, men då är det bäst att vi gör såhär" yttrar han överdrivet, som när man ska förklara något för en treåring och letar med blicken efter första bästa brandvarnare, jag anar vad han tänker göra och söker hans blick som bekräftar att han tänker göra precis det jag tror. Leendet tar plats på mina läppar jag nickar mot honom, ser hans tecken och spurtar tills jag ligger jämsides med honom, och hör Annickas dyra platåskor gå i golvet som tyder på att även hon har satt fart efter oss "Vart fan är närmaste brandvarnare?" väser han och jag ler, nickar uppåt och betraktar hur han sträcker sig uppåt och tänder tändaren, ser hur Annicka ursinnigt börjar närma sig och börjar tro att Carmelo inte ska lyckas när brandlarmet ljuder, vilket får mina öron att ge upp.

"Eismann!" Vrålar hon och går snabbt närmare oss, jag drar ner min keps djupare över mitt korta hår ihop om att dölja mina senaste krigsskador "Och du Lindhe, hur vågar du?" väser hon och pekar på mig "Jag vet faktiskt inte, men jag är inte så feg av mig" svarar jag lägger huvudet på sned och talar i en eftertänksam och mogen ton så hon kan ta in vartenda ord av det jag säger. "Dessutom kom du aldrig på ditt möte med rektorn" fräser hon och jag ler lite nervöst och försöker spela oskyldig "Jag mådde inte så bra så jag drog hem" ursäktar jag mig och rycker obrytt på axlarna "Jag ska nog ta och ringa till din mor så fort jag har fått er upp till rektorn" fräser hon och jag höjer på ögonbrynen, suckar och himlar med ögonen, som om det skulle hända. "Nu pojkar ska ni upp till Måns" ler hon och försöker antagligen dölja sin ilska, men den skiner igenom både hennes sminkning och dåliga skådespel "Nä, jag tänkte utrymma huset, och han ska också med" ler Carmelo i samma allvarliga samtalston och tar tag om min handled "Inte om jag hinner först!" väser hon och grabbar tag i min andra handled och försöker dra med mig bort från Carmelo "Om du inte följer med nu blir det förödande konsekvenser för er båda" yttrar hon bestämt och jag skrattar "Rektor, hemringning och avstängning?" ler jag och Carmelo skrattar ljudligt. "Nja jag tänkte att vi kanske skulle bli tappade genom fönstret" jag kan inte hålla mig för skratt och Carmelo verkar ha fått ett av sina klassiska skrattanfall, som började innan han ens hunnit klart med sin mening.

Med Carmelo på golvet, en arg Annicka och ett ringande brandlarm kan det inte gå mycket bättre än såhär. "Eismann upp med dig!" uppmanar Annicka honom barskt och är på väg att ta tag i hans arm när jag går emellan "Nej" yttrar jag bestämt "Lindhe bort med dig" suckar hon och försöker vifta bort mig men jag står kvar så stadigt jag kan "Annicka ni måste ut!" gormar någon annan lärare och jag nickar "Det luktar fan bränt" konstaterar jag och luktar ännu intensivare. "Svär inte Dante Lin" "Vi måste ut!" avbryter jag henne och försöker dra upp Carmelo på benen igen "Kom igen nu" suckar jag och drar ännu hårdare i hans hand, vilket gör att han tillslut lättar från golvet "Har Ludde haft hemkunskap eller?" frågar han och jag kan, trots allvaret, inte låta bli att skratta åt hans fråga "Antagligen ja" ler jag mot honom, vägrar släppa hans varma hand och ser mig om för att lyckas identifiera vart vi är.

"Men det brinner ju inte på riktigt" suckar Strueplans största vinälskare och jag skrattar humorlöst "Det är någon mer än Carmelo, eller förlåt, Carmelo Eismann som har fått igång brandvarnare" svarar jag sammanbitet medans Carmelo återigen börjar skratta. Antagligen har han fått i sig socker eller alkohol, men det skulle vara lite väl dumt att dricka på skoltid, eller innan skolan, till och med för att vara honom. "Antagligen är det Ludde" skrockar han och jag drar återigen på smilbanden, tar ett hårdare tag om hans hand för att inte brista ut i skratt "Vem är Ludde?" frågar Annicka formellt och stryker bort lite osynligt dam från sin blanka kavaj "Ludwig fucking Kronstrand" ler han nöjt och viftar med handen genom sitt lätt rödtonade och krulliga hår, med andra ord ser han ut lite som ett rödhårigt får.

"Eismann, det där är inte lämpligt" flikar Annicka in, ilsket "Men alltså Kronstrand" fortsätter hon sen funderandes och jag sänder bara Carmelo en blick, hon är galen och har tappat det helt "Jo du vet han med mörkt hår, jävligt gullig faktiskt" fortsätter han och svär medvetet "Eismann, svär du i varenda mening eller?" frågar Annicka med sin monotona röst "Ja det gör jag nog fan" svarar han alert "Skärp dig nu Eismann, annars blir det hemringning igen" fräser hon "Juste fan, Dante du måste ju påminna mig om att inte svära någon mer jävla gång" suckar han och viftar lite med den handen jag inte kramar om.

När vi kliver ut genom en nödutgång ser jag röken som kommer från en utav de bortre delarna av skolan "Ludde har nog bränt ner skolan på riktigt" yttrar Carmelo menandes och fäster blicken vid branden samtidigt som hans huvud nickar lätt. "Jo han lär ju ha gjort det" ler jag, men leendet skiner inte igenom helt då jag ser bekymrat mot den mörka röken "Dante?!" ropar någon förvånat och hoppar på mig, antagligen Ludde då Jiggy är lite försiktigare av sig.

"Hur fan har du lyckats bränna ner skolan?" frågar Carmelo imponerat "Jag har inte gjort nått" svarar han och håller upp händerna för att försvara sig själv "Äsch du behöver väl inte försvara dig, vi verkar ha uppfostrat honom väl" ler han och vänder blicken mot mig. "Har vi?" ekar jag och han nickar ivrigt "Yes det har vi, och här kommer Yoggi!" ler han överexalterat och börjar nästan hoppa upp och ner "Är det du Yoggi?" Jiggy ser förvirrat mot honom "Va?". "Är det du som har bränt upp halva skiten?" frågar han tydligare "Va? Nej" han skrattar nervöst och jag flinar bara åt hans reaktion innan jag kramar om honom hårt.