Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 39

Axel, mars 2011 (14 år) (16 år) 

Skolan går oväntat bra, betygen från i våras var bättre än jag kunnat föreställa mig, Ludde sliter pappret ut händerna på mig "Axel, fan vad smart du är" konstaterar han, jag kliar mig bara över armen, tar tillbaka min so-uppgift vi fått tillbaka och blickar mot tavlan igen.

Claes snackar om sin ungdom, ser nostalgiskt ut i luften och drömmer sig tillbaka till sina högstadie år, ger oss möjligheten att strunta i att jobba, vilket alla utom tre tar, "Väck mig när han börjar snacka om sprit" mumlar Ludde, lägger huvudet på ena armen och snarkar inom en minut. Jag fortsätter lyssna med ett halvt öra, ritar fula stjärnor med pennan och hoppas något intressant ska hända snart, vilket i och för sig är en dum önskan, känner man Dante och Carmelo händer det alltid något intressant. Som i början av åttan med brandvarnaren, eller som Dantes förra födelsedag, jag hör egentligen inte alls hemma i det gänget, är lika vilsen som en fisk på torra land, en bil i ett hav eller vad man nu vill likna det med, trots det tar Dante och Carmelo hand om mig, välkomnar mig som om jag vore en frispråkig rebell med en cigg i mungipan.

Jag knuffar till Ludde ett par minuter innan vi slutar, han ser sig förvirrat omkring, gäspar högt och kliar sig över käken, ser sömnigt på mig "Hände inget intressant eller?" flinar han, gäspar återigen, jag suckar, han är för kaxig och självsäker för sitt eget bästa. Då spelar det ingen roll om pappa har spelat VM flertalet gånger och har medaljer på väggarna, i skolan spelar det nästan ingen roll, det är bara lärare som då och då frågar, eller någon elev som spelar innebandy och dränker honom i frågor. "Nej det gjorde det inte" mumlar jag till svar, han ler "Så bra", traskar ut genom dörren och ger mig inget annat val än att följa efter om det här inte ska gå helt åt helvete, så jag skyndar efter, hinner lämna sakerna i skåpet innan vi springer in i Dante och Carmelo.

Dante luktar fränt av något jag inte kan sätta fingret på, Carmelo stinker rök, så det är i vanlig ordning, jag får en ordentlig kram av Dante, innan han river sig över högra ögonbrynet, blinkar förvirrat mot ljuset, är han sjuk? Eller har han gjort något riktigt dumt? Carmelo lägger armen kring hans axel, rufsar Ludde i håret "Hur är det med min favoritunge då?" flinar han, duckar ett provocerat slag och skrattar "Utmärkt ser jag" högt. Dante kliar sig bara i nacken, fortsätter att se helt desorienterad ut, håller upp en hand för att säga hejdå innan han med släpiga steg tar si bort till en bänk, lägger sig där och somnar, eller åtminstone låtsas sova. "Vad är det med honom?" frågar jag, Carmelos blick vandrar iväg "Han är bara trött" säger han, jag inser att han ljuger för mig, han vet precis vad som rör sig i Dantes omlopp och varför det gör det men ljuger för att skydda honom, en rätt dålig idé eftersom han kan snedtända eller kvävas, eller göra något annat som resulterar i samma sak: en gravsten ute i Nacka.

Jag sitter kvar inne när Carmelo och Ludde sticker ut för att röka, sitter kvar vid Dante och undrar om det är så här han brukar vara, om jag bara fått se en fasad, även om jag aldrig kommer få svar på den frågan ställer jag den ändå, väntar mig nästan få ett svar av honom, men han ligger tyst och stilla, sover på ett rätt harmoniskt vis. Åtminstone tills Carmelo kommer tillbaka, skakar liv i honom, "Daniella, vi börjar om tre minuter och vi har Annicka" flinar han, får en ljudlig suck till svar, Dante suckar, reser sig upp innan han ber Carmelo vänta på honom en sekund, försvinner in på närmsta toalett och kommer tillbaka något vaknare än tidigare. Carmelo sätter händerna i sidorna "Dante, du kan inte hålla på och snorta på skoltoan" säger han allvarligt, jag ser på en sekund från honom till Dante, innan båda brister ut i asgarv "Fan också, jag glömde" suckar Dante tillgjort, innan de knuffar varandra fram genom korridoren. Ludde ser på mig "Vad fan ska vi göra utan dem" frågar han, jag ser efter dem, inget kommer bli sig likt utan någon av dem i närheten "Ingen aning" mumlar jag, inser att vi snart kommer få reda på det och att ingen av oss är redo för den sanningen än, men den kommer lika hastigt ändå. "Sen när röker du?" frågar jag istället, han rycker på axlarna "Sen mitt liv gick ut på att trakassera familjen och allt annat kul" flinar han "Dessutom lugnar det nerverna" fortsätter han.

Jag undrar hur i helvete det här ska gå, vi kommer inte överleva nian och det är ett faktum.