Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 13

Axel, måndag innan höstlovet 2009, (13 år) (14 år)

Lyckligt låser jag upp mitt skåp, börjar organisera mapparna som ligger huller om buller på skåpets golv "Värst vad bra humör du har idag" fnyser Ludwig bryter nästan upp låset för att komma in i skåpet bredvid "Äsch jag är bara glad" ler jag och han kastar ilsket in sin väska, smäller igen sitt skåp och suckar högt. "Det här är så jävla meningslöst, jag vill typ sparka sönder nått nu" han knyter sina nävar hårt och jag ser oförstående på honom "Den jävel har "träffat nån annan" jag ska fan slå ner henne" utbrister han argt, även om jag vet att han aldrig skulle slå en tjej. Jag går bort mot korridoren där Dante och Carmelos skåp ligger, med en ilsken Ludwig bakom mig. "Amanda?" frågar jag och han nickar hetsigt "Vi sågs igår och hon ba "Asså Ludwig, det är så att jag har träffat någon annan kanske man kan säga, så asså vi borde inte hålla på nå mer" Kunde du inte sagt det lite tidigare eller?!" hans imitation av Amanda får mig att tänka på någon fjortis och att han sen skriker det sista gör väl inte saken bättre. Ut kikar Annicka, är hon aldrig sjuk eller? 

"Igen?" suckar hon och går mot oss "Vadå igen, jag är så äckligt jävla trött på den här skiten!" gormar han, börjar bli röd i ansiktet av all ansträngning "Andas" viskar jag till honom men han skakar på huvudet "Kronstrand du och" "Men jag heter förihelvete LUDWIG, hur svårt kan det vara?" jag tror aldrig jag har sett honom så här arg och upprörd "Jansson jag följer dig och Kronstrand upp till rektorn" ler hon nöjt och betraktar hans reaktion. "Måste du hålla på och provocera honom eller?" frågar jag, leker kaxig och hon stannar upp "Sa du nått Jansson?" frågar hon drygt "Ja, att du ska hålla käften" svarar jag övermodigt och hon vänder sig om, med ilska i blicken "Jag började nästan tro att du var skötsam Jansson" yttrar hon kallt "Du vet knappt ens vad jag heter" spottar jag ur mig, hon vänder sig framåt igen "Varför skulle jag lägga ditt namn på minnet?" frågar hon stöddigt. "Du kommer ångra dig" ler jag hånfullt, ser hur Ludwig drar åt höger bakom Annickas rygg, hon försöker småprata men jag håller tyst så att jag också kan gå om någon minut.

Snabbt och tyst stannar jag sakta upp, går bakåt och när jag har kommit utom hörhåll börjar jag springa, plan A blir att hitta Ludwig, plan B är att hitta Dante eller Carmelo. Jag svänger in i den korridoren jag tror han drog vid, saktar flåsandes in för att se mig om, Annicka lär inte vara så fantastiskt glad och gör nog vad som helst för att få tag i oss nu, vilset flackar jag med blicken, känner jag ingen här eller? Jag stannar upp för en sekund, granskar varenda elev som är synbar för mig och känner inte igen en enda av dem, hämtar andan och sedan börja ta sig vidare genom korridorerna.

Jag är nästan helt klappslut när jag når den korridoren där Dante och Carmelo har sina skåp, jag vet inte hur många trappor jag har sprungit upp och ner för, eller hur många skåp jag har passerat, säkert femhundra stycken, jag suckar. Hur kan jag inte ha stött på Ludwig än, eller Dante och Carmelo? Jag stannat upp mitt i all förvirring, känner två armar viras om mig bakifrån och börjar försöka frigöra mig, fram tills jag känner igen skrattet "Dante?" frågar jag och han nickar antagligen och skrattar återigen "Har du sprungit en mil eller?" skämtar Carmelo och jag nickar häftigt "Typ, vänta jag ska bara andas, jag och Ludwig skulle till rektorn och sen så tja drog vi typ och sen dess har jag sprungit runt hela skolan" försöker jag förklara, med andan i halsen, andas högt och ljudligt. "Varför skulle du och Luddeponken till rektorn?" jag skrattar åt Carmelos smeknamn på honom "Han råkade skrika lite på vägen till våran lektion och då kom Annicka och började hålla på med sina efternamn, så han skrek ännu mer, typ, jag heter faktiskt Ludwig, hur jävla svårt kan det vara?" jag försöker imitera honom så bra jag kan och tror nästan att jag lyckas bra med det "Och sen så sa jag att hon skulle sluta provocera honom och då blev hon arg och sen började jag tjafsa emot och sånt" förklarar jag "Menar du att du var en rebell?" flinar Dante och jag nickar eftertänksamt "Jag antar väl det? Varför ser du ut som nått paparazzioffer?" Jag nickar mot hans solglasögon och keps "Äsch, det blev lite dramatiskt i fredags så jag, eh, maskerar mig" förtydligar han nonchalant och jag ler smått "Okej då" svarar jag och rycker på axlarna. "Du Dante har du tänkt på en grej?" Carmelo, som ser ut att hålla sig för skratt, ser glatt och busigt mot Dante "Nej" suckar han som svar "Axel rycker rätt ofta på axlarna" i slutet av meningen har han nästan ramlat omkull av skratt och bankar sig själv hårt på låret, Dante himlar med ögonen och suckar åt honom "Fattar du inte?" skrattar Carmelo fram, nu har han lyckats hamna på golvet och ligger och vänder och vrider på sig "Mello, inte igen" suckar Dante och ser honom djup i ögonen "Händer det här ofta eller?" jag granskar Dante noggrant och han suckar igen "Eh kan man kanske säga, hände i lördags, snart börjar han väl spotta vatten också" förklarar han och ser skeptiskt mot Carmelo. "Kom igen, upp med dig nu" försöker han, hukar sig ner bredvid Carmelo och drar i hans högra arm, lägligt nog kommer Annicka på sina fula platåklackar "Fan" svär jag lågt och får en beklagande blick av Dante "Lindhe, Eismann och Jansson" ler hon hånfullt, Dante har fått upp Carmelo på benen igen och han skrattar fortfarande lågt, är det ens möjligt att fortfarande skratta åt det där? "Jansson Måns vill gärna prata med dig och Kronstrand" ler hon, hur kan en människa vara så skadeglad? Jag blickar skamset ner i golvet "Och vad har ni för er? Ni ska också med upp till Måns, Eismann och du Lindhe ska ta alkoholtest" klagar hon men ser fortfarande sådär nöjd ut.