Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 2

Dante, våren 2009 (14 år) (12 år)

"Dante Lindhe och Carmelo Eismann" våran lärare verkar redan ha tröttnat på oss, och är antagligen riktigt taggad på att ha sommarlov, så att hon slipper oss. Att påstå att jag är skötsam i skolan vore att skämta, trots det verkar mina betyg vara bra, speciellt i svenska och samhällskunskap. Carmelo himlar med ögonen "Vadå?" han är rätt dryg, i alla fall mot de han inte känner eller bryr sig om "Ni har fortfarande ett blankt papper framför er" suckar hon och tar upp pappret våran uppgift skulle varit nedtecknad på, som istället är tomt och jag kliar mig skyldigt i nacken. "Ja, vi har diskuterat det, Dante har ju förfan brutit två fingrar och min handstil är kass!" utbrister han irriterat och gestikulerar vilt med händerna för att förklara ännu bättre "Stämmer detta Dante?" hon ger mig en sträng blick och jag sväljer, hårt "Ja Annicka" yttrar jag och håller upp de tejpade fingrarna som bevis "Vad har du gjort då?" hon tror inte på mig, även om fingrarna är tejpade och obehagligt stumma. 

"Jag spelade fotboll och stod i mål, och sen var ribban där och ja" försöker jag förklara, egentligen var det inte så, vi hade inte spelat fotboll och jag hade inte som vanligt stått i mål, kastade mig inte efter bollen för att rädda och i nästa sekund låg jag inte på marken, hårt hållandes om de vänstra ring – och långfingret. Istället var det en nia som jag var tvungen att skaka hand med. "Jaha, jag säger ju att det är farligt" suckar hon "Men det är ingen ursäkt till att inte ha arbetat" fortsätter hon kallt och vänder sig om för att gå. Istället för att fortsätta jobba får jag upp mobiltelefonen och sänder iväg ett sms till Axel, eller Jiggy som han i min värld heter, det är bara ett enkelt hej jag får till svar, men det gör mig glad, han vill bygga vidare på vår vänskap. "Vem är det?" yttrar Carmelo nyfiket "Bara Jiggy, vi träffades i fredags" jag rycker på axlarna och han gör detsamma "Alright" svarar han innan han också återgår till sin mobil.

"Dante, hon bjöd ut mig!" tjuter han lyckligt, antagligen syftandes på Moa, men man vet aldrig, han byter tjej oftare än Noel byter kalsonger, så det är väldigt oklart. "Moa?" frågar jag "Nej, Alicia!" svarar han exalterat och hoppar upp och ner "Lugna dig lite" ler jag men han skakar på huvudet "Vi ska ses ikväll vid sju och det kommer bli m-a-g-i-s-k-t" utbrister han och plötsligt har han en massa energi. "Vad hände med M" "Äsch hon var en badgirl" svarar han lätt "Som går i åttan?" suckar jag "Ja, du vet att hon röker en massa och sånt" Carmelo himlar med ögonen "Gör hon?" ekar jag, för det var mer än vad jag visste "Ja och sen så funka det bara inte" han försöker låta vuxen, men misslyckas rätt rejält. 

"Carmelo Eismann, lägg undan mobilen, genast!" jag vet inte varför Annicka har en grej för att säga efternamnet, kanske låter det seriösare, men för mig är det bara fånigt "Men vi kan ju inte göra nått mer, vi har redan diskuterat skiten!" fräser han "Jaså berätta för mig allt du kan om amerikanska revolutionen då" hon börjar bli irriterad, men om man jämför med Carmelo är hon glad och nöjd, blixtar står nästan kring hans huvud och nävarna är knutna.

"Jag bryr mig väl inte!? Inte han heller och den här jävla skiten får mig så jävla förbannad" snäser han ilsket och välter en stol i det lilla grupprummet "Du talar inte så till mig" yttrar hon bestämt och höjer varnande handen mot mig. "Men rör mig inte" Väser jag och drar mig undan "Och vad fan ska du göra åt saken?" gormar han och hon ryggar tillbaka "Rektorns kontor, nu!" yttrar hon hårt och tar oss i var sin hand, bokstavligt talat drar ut oss från grupprummet och mot rektorn, jag ser mot Carmelo som mimar ett tyst förlåt men jag rycker på axlarna, jag är inte så oskyldig i allt det här, även om det till största del är hans fel.

"Är ni här igen?" suckar damen i expeditionen men låter oss komma in i väntrummet, först då ser jag att vi inte är ensamma, Annicka lämnade oss för att avsluta lektionen, men att dra skulle bara göra det värre och det är något vi inte behöver. Pojken som gör oss sällskap blickar skrämt mot den jag antar är hans mamma, han har mörkt hår och, liknar Jiggy något enormt, så snart jag inser att det är han är jag framme vid honom. 

"Dante?" frågar han blygt och jag nickar och ger honom en kram "Vad gör du här och vem är det där?" undrar han och pekar mot Carmelo "Ähm, det där är Carmelo och vi har väl inte direkt skött oss" lyckas jag få fram, skäms rätt mycket över att berätta det för honom. "Okej? Går ni i samma klass eller?" fortsätter han fråga och jag ler, åt hans nyfikenhet och åt Carmelos eventuella förvirring "Ja, även om han är en liten 97a" svarar jag och ler retsamt mot honom. "Så Jiggy det här är Carmelo och Carmelo det här är Jiggy" yttrar jag nervöst, för vad ska rektorn säga när vi kommer igen? Hemringningarna vi har fått under läsåret är oräkneliga "Är du säker på att du inte menade Yoggi?" yttrar han skämtsamt och Axel får en retsam armbåge i sidan. "Så varför är du här?" frågar jag och han rycker på axlarna "Jag vet inte, vi vart kallade hit så jag antar att det har med min ansökan att gö" "Vänta ska du gå här!?" Carmelo ser förvirrat från mig till Axel "Ja, det hoppas jag väl" ler han. "Du måste göra det, då kan du ju häng" "Ta inte ut något i förskott" avbryter jag honom skrattandes. Vet inte om jag vill att Axel ska umgås med honom och mig. 

"Dante Linde och Carmelo Eismann kan tas emot nu" Rektorn släpper ut sina tidigare besökare och vinkar in oss, vad är grejen med efternamnen? "Det är fortfarande L-i-n-d-h-e" suckar jag trött, att han inte har lärt sig det än, det ska vara ett h däremellan, han ser trött på mig och himlar med ögonen. "Annicka sa att ni inte hade jobbat den här lektionen, inte någon utav de senaste lektionerna alls" han spänner blicken i mig och Carmelo sväljer nervöst "Dante har brutit fingrarna och min handstil är oläslig så vi tog oss friheten att göra uppgiften muntligt" samma ursäkt och för att bevisa sin sak håller han upp min vänstra hand med de tejpade fingrarna. "Jaså, ni kunde inte frågat Annicka om en bandspelare då?" suckar han "Nej, för att efter det att Carmelo råkade tappa en genom fönstret så får vi inte ha bandspelare" smilbanden dras automatiskt upp vid minnet, då han kastat ut en bandspelare genom fönstret och sedan skyllt på att han tappat den när han skulle spela in naturens ljud. 

"Ni är ju hopplösa, hur många gånger har vi inte ringt hem till er eller mejlat?" han är riktigt irriterad "Snart kommer ni bli avstängda, så pojkar jag varnar er, ett felsteg till och ni är körda!" ryter han och jag ryggar skrämt tillbaks, medans Carmelo sitter spikrak i ryggen och utan att riktigt reagera. "Får vi dra eller?" frågar han och rektorn, som ingen vet namnet på, öppnar dörren åt oss innan vi kan promenera ut.

"Gick det bra?" Jiggys fråga kommer nästan precis efter att vi klivit ut "Ja, det kan man väl säga" yttrar jag trött, skrattar men kramar om honom och önskar honom lycka till innan jag vandrar vidare med Carmelo i släptåg. "Fan också" svär han och sparkar på närmaste föremål, vilket tyvärr är ett skåp, då vi hunnit en bit, och han svär ännu högre efter att ha fallit om kull av kraften i sparken och hamnat på golvet med armarna om benet. "Ska jag bära dig till skolsköterskan?" frågar jag och han blänger lite på mig innan han går med på det, han är oväntat tung, även om jag sedan innan vet om att han väger rätt mycket, det är inte direkt första gången jag tvingas bära honom till skolsköterskan.

"Du har sträckt dig" konstaterar hon och Carmelo suckar "När blir det bra då?" otåligt trummar han med det friska benet mot golvet "Beror på" ler hon "Men jag har dejt ikväll, kan du inte bara fixa det" klagar han och hon ler medlidsamt "Tyvärr inte, men du får lycka till på dejten" yttrar hon ledsamt. "Men åh" stönar han "Dante, du får bära mig resten av dan" säger han i en befallande ton "Jag orkar inte bära dig en meter till" suckar jag och han ger mig en irriterad blick "Du borde kunna gå på benet nu, Carmelo" ler hon, kan människan aldrig sluta le? En till sur blick innan han reser sig upp och går, haltandes, med det går. 

-

Och tvååååå, skulle tydligen posta de tio första och avvakta, men fuck det.