Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 35

Axel, 18 september 2010 (14 år) (15 år)

"Har sett Dante?" frågar jag bekymrat och vänder blicken mot Ludwig "Nä, hurså?" frågar han obrytt och sneglar snabbt upp från sin mobil "Jag har bara inte sett honom på ett tag" jag rycker lätt på axlarna och försöker vara så obrydd som honom. "Han är väl sjuk eller så pallar han bara inte skolan" jag nickar lätt som svar på hans förklaring, det kan stämma, efter att ha varit avstängd i tre dagar kanske han bara inte orkar komma hit igen, eller så har han bara blivit sjuk "Jag ringer honom" yttrar jag som svar innan jag går iväg för att hämta min mobil.

Signal efter signal går fram, tillslut sprakar det till och hans röst tar över "Hej Jiggy" yttrar han hest, jag kan förställa mig honom nerbäddad i sin breda säng, med kuddar uppstoppade bakom ryggen, självklart i orangea toner, även om de är få, för det mesta är svarta eller gråa, precis som allting annat i hans rum. "Är du sjuk?" frågar jag, inser plötsligt att det inte var en sån bra idé att ringa honom om han är så sjuk som han låter, han skrockar, harklar sig "Nejdå, jag" han avbryter sig själv igen för att harkla sig "Jag mår bara inte så bra" fortsätter han sen, fortfarande med en instabil röst. "Säkert, du låter inte så frisk?" om Dante inte är sjuk, varför är han då hemma? Har han slagits igen? Eller varit med i någon olycka, ell- "Jag är bara trött, det är okej Jiggy" han låter plötsligt så gammal, som om han vore minst tjugofem, inlagd på en psykiatri och precis försökt hugga sönder sina armar, vad är det jag tänker? Klart Dante inte är skadad, oavsett om det är av någon annan eller han själv som skadat sig själv, klart att han är okej, han vaknade väl bara trött eller orkade inte gå till skolan, precis som alla gör ibland.

"Jag klarar mig, oroa dig inte, jag kommer nog imorgon" fortsätter han, fortfarande hes, som om hans luft skulle ta slut vilken sekund som helst "Okej, ta hand om dig" mumlar jag, fortfarande upptagen av mina tankar "Du med Axel" får jag till svar, varför är han min trygghet när det borde vara tvärtom, jag borde inte ens vara i närheten av honom, men istället är han en av mina bästa vänner. Jag borde vara Dantes trygghet, den som får honom att inte sparka in skåp och undvika slagsmål, men trots det är han en trygghet för mig, han gör mig trygg hos rektorn, hos skolsköterskan och vad vi än gör, och jag förstår verkligen inte varför. Hur mycket jag än försöker, så är han fortfarande tryggare än Ludwig och Noel, som jag alltid tidigare gjort, nu är det han som ser till att jag inte kommer till skada, att jag inte slås sönder när jag är i närheten av honom och Carmelo. Egentligen är det väl konstigt, att jag litar mer på Dante än Ludde, som jag känt hela mitt liv, jag har lärt känna Dante under det senaste året typ, ändå litar jag på honom mer än jag borde.

Jag undrar vad han har gjort, om han har ramlat eller cyklat in i en lyktstolpe, kanske har han bara festat på en vardag, eller så är han bara trött och inte orkade gå hit idag.