Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 33

Axel, 14:e födelsedag (14 år) (15 år)

"Nämen tjena födelse" "Grattis" Dante pressar undan Ludwig och istället för att få en kram från Ludwig så kommer den från honom "Vafan, Dante?!" skäller Ludwig, antagligen har han haft en dålig morgon och därför kommer ilskan nu. "Äsch tagga ner lite" suckar Dante som svar och himlar lätt med ögonen "Snusar du också eller?" han attackerar från ingenstans och Dante skrattar förvånat "Ludde, det är bara töntar som snu" "Asså ska du kränka mig nu också?!" avbryter Ludwig, hans ögon blänker av ilska och blint ursinne "Du snusar ju knappast" fnyser Dante och så brakar helvetet löst. "Vafan vet du om det? Jag kanske går runt med en prilljävel i käften och ser helt jävla efterbliven ut!" skriker han och fäktar vilt kring sig, som om man skulle ta fel på hans ilska. "Men wow, lugna ner dig" återigen himlar Dante med ögonen men avbryts av att Ludwig grabbar tag i en stol och drämmer in den i väggen, bara någon decimeter ifrån honom, jag kan inte röra mig, kan inte forma orden och be Ludwig att sluta, och kan inte varna om Annickas högljudda klackar som ljuder en korridor bort. Stolen skrapar hastigt fram och tillbaka över den billiga plastmattan, först pressar den upp Dante mot väggen och jag stirrar skrämt mot honom, man kan inte bråka om snus? I alla fall inte såhär grovt "Fan" svär Dante, men pressar iväg stolen mot Ludwig istället, och min tunga tinar från sin tidigare stumhet "Hallå, sluta?!" skriker jag, hoppas på att de ska stanna upp och lyssna, men ingen reaktion "Lägg bort stolen!" gormar jag, förvånas av kraften i min annars harmlösa röst och hoppas att någon av dem har uppfattat den.

"Men asså Axel har rätt, bort med stolfan" jag andas lugnt ut när jag hör den första delen av meningen, men tappar sedan andan och stelnar återigen till, oförmögen att sära på mina bästa vänner, och när stolen är ute ur leken är det bara de två kvar. Frågan är vem som kokar mest, Dante ser ut som om han snart ska explodera, och det är så konstigt att se honom så upprörd och arg, även om han det senaste visat en helt ny sida, som om han vore arg på hela världen förutom oss. Ludwig däremot ser rätt lugn ut, men hans ögon är svarta, och helt ärligt så skrämmer de mig nästan mer än de oroväckande sidorna Dante börjat visa.

Annicka stannar upp när hon skyndar in i korridoren, vänder sig om och nästan springer iväg på sina platåklackar, varför gör hon så? Med tanke på att Ludwig för stunden slåss med Dante, eller om det är tvärt om, så borde hon ha tagit tag i de båda innan de hunnit uttala sina namn. Istället lämnar hon dem ensamma, med mig, som om jag skulle kunna göra något, och snabbt fattar jag beslutet, eller snarare utan att tänka alls, allting handlar om adrenalin och därför vågar jag ge mig in i deras fight.

Ett hårt slag träffar min bröstkorg och får all luft att gå ur mig, men ingen utav dem stannar upp, utan fortsätter slita i varandra, ett slag till innan jag plötsligt står stilla med händerna höjda för ansiktet, väntandes på ett slag som aldrig kommer, varför kommer det aldrig? Jag tittar upp mot folkmassan som samlats kring oss och möter sedan Dantes blick, Claes håller i honom hårt medans Annicka kämpar för att hålla kvar Ludwig som fäktar vilt omkring sig som aldrig förr och antagligen så kommer han snart gå lös igen. "Lindhe ska upp till Måns, LJ kan följa med och hålla sig utanför så tar jag hand om Kronstrand" yttrar Annicka ansträngt och vänder sig bort från oss, Claes tar ett hårdare tag om Dante när han börjar slita sig och jag gör inget annat än att följa efter.

Receptionisten suckar ljudligt när hon hör Dante osammanhängande försöka berätta allting som hänt för sin mentor, "LJ?" frågar han och jag går tveksamt dit, sen när heter jag LJ? "Fan, förlåt asså, det var inte meningen att slå dig och jag blev bara så arg oc" "Andas" avbryter jag och ler, han borde egentligen inte kunna andas nu med tanke på hur snabbt han pratar, skuldmedvetet slår han ner blicken "Jiggy, förlåt, asså ja" "Jag märkte inte ens att du slog mig, okej?" återigen avbryter jag och söker efter hans blick som återigen skuldmedvetet letat sig ner "Jag ska in nu" mumlar han när Claes vinkar åt honom, men till min förvåning försvinner han in i lärarrummet bredvid rektorns kontor. I väntan på att han ska bli klar börjar jag räkna sekunder, och slänger iväg ett sms till Emma, som svarar direkt, det är egentligen förvånande hur länge vi faktiskt funkat tillsammans, med tanke på hur många gånger jag tvivlat på oss och eftersom hon är så oklar kring Dante.

Mina tankar avbryts av Dantes mamma kommer intassandes, hon ställer sig mot receptionsdisken och för en låg men upprörd konversation med Ulrika, vår receptionist, lugn och sansad men med besvikelse i blicken. När de har pratat klart hälsar jag med en nickning på henne, och hon ler uppgivet innan hon sätter sig bredvid mig "Allt bra Axel?" frågar hon och jag nickar "Hur är det själv?" frågar jag artigt, försöker febrilt komma ihåg vad hon heter "Det funkar" ler hon uppgivet "Vet du hur länge de ska hålla på därinne?" frågar hon vidare och nickar mot rektorns kontor "Ingen aning" jag rycker på axlarna, och noterar för första gången hur någon är upprörd bakom rektorns mörka ekdörr och jag kopplar det direkt till Dante. Jag suckar lätt och Tarja, som jag äntligen kom på vad hon hete, ser sorgset på mig, även om hon är äldre och lugnare så är ögonen nästan exakt lika livsfyllda och ljusa som sin sons, även om de är något mattare.

När Tarja tillslut reser sig upp och sträcker på sig, drar Dante upp dörren och ska precis storma ut när han får syn på sin mor, han stannar upp, sänker blicken precis som tidigare och vägrar se upp, Claes suckar "Bara gå ut" och knuffar på honom lätt bakifrån. "Följ med mig bort till lärarrummet så får du uppgifter att göra hemma" muttrar han och får en sammanbiten nickning som svar "Åh, välkommen Tarja" ler han och hon hälsar bara med en kort nickning "LJ? Kan du följa med oss?" frågar han vidare och jag är snabb med att nicka, accepterar att jag numera är LJ och glad över att jag slipper matten.

Jag travar ikapp Dante, som fortfarande inte lyft sin blick från det matta stengolvet som sträcker sig över nästan alla korridorer "Du, det löser sig" jag ler prövande mot honom och stannar upp, han ser på mig, blundar och möter sedan mina ögon "Jiggy, det här löser sig inte alls, jag rymde förihelvete nerför ett stuprör förra veckan, jag är så jävla körd, och nu idag var jag i slagsmål, för typ tredje gången iår?!" utbrister han och slår sin knytnäve hårt mot väggen, gång på gång "Men sluta?!" ber jag honom upprört och han vänder sig om mot mig, ger mig en sorgsen blick innan han vänder sig om och går ifrån mig. "LJ, vad händer?" frågar Claes och jag rycker lätt på axlarna "Han vart väl arg, men det är okej" yttrar jag som svar och ser sedan efter honom medans han joggar ikapp Dante, vars nävar är så hårt knutna kring tummarna att de nästan vitnar, ett förtvivlar skri hörs strak innan Claes når fram, jag suckar men väljer att gå ikapp dem och lägga min hand mot hans skuldra, kanske kan det lugna ner honom lite, men möts istället av en överraskad reaktion som är mer än redo att slå till mig "Jag höll på att slå till dig?" yttrar han svagt och bekymrat "Det är ingen fara" jag ler och ser mot Claes som bara suckar och skakar på huvudet åt sin mentorselev, som återigen tvingas bli hämtad av sin mamma på grund av slagsmål.