Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 20

Dante, sportlovet 2010 (15 år) (13 år)

Det går fort, kanske för fort, men jag skiter i det, njuter av farten jag sparkat till mig och hur den får ögonen att tåras, vinglar till i farten men håller mig på benen, jag hade gärna stannat längre än jag gjort men någon hade andra planer för min del. Gjort av med mer energi och bara njutit av musiken som dånar i mina öron, men tyvärr så ringde Ludde mitt i allt, och bad mig komma över så fort jag kunde, vilket jag inte direkt tackar nej till. Jag glider nerför gator, där blev jag hämtad av Fredrik när mamma fick sin stroke, där mötte jag Carmelo första gången och där gick jag på dagis, någonting med allt åkande lugnar mig, får utlopp för min överflödsenergi och dämpar minnenas sentimentalitet.

Brädan vilar under armen och jag sliter upp dörren till våran trappuppgång, tar de två trapporna upp och öppnar lugnt dörren in till oss, kliver in och sparkar av mig skorna för att gå vidare in lägenheten och mitt rum. Jag drar hoodien över huvudet och börjar rota i min klädeshög efter en hyffsat ren t-shirt eller en ren luvtröja, och lyckas nästan, den där gula tröjan får väl duga.

Nästa uppdrag då, hitta ett par byxor som inte är dyngsura, varför har jag inget att ha på mig? "Dante, kommer du en stund?" hennes röst gör mig nervös, jag skruvar mig obekvämt, ska hon skälla ut mig? Har någon berättat om allt med Ludde och Carmelo? Ska hon berätta att hon tänker skicka bort mig för att hon är trött på mig? Jag andas ljudligt och tassar ut till köket, där jag antar att hon väntar på mig, ett djupt andetag och sedan gör jag mig synlig. Avstängd?" hon granskar mig noga, flera extraslag på vartenda andetag "Det är, inte som det lå" "Oavsett vad så är det inte okej? Det är fjärde gången bara i åttan" plötsligt är jag inte någon som är ute och festar eller dricker, plötsligt är jag samma lilla pojke som blev hämtad av Fredrik på dagiset, samma lilla kille som hellre lekte ensam, han som gillade skolan och nya saker.

"Jag förstår inte vad som hänt med dig" yttrar hon kallt, tårarna är nära och jag gör allt jag kan för att pressa bort dem, försöker bli Dante igen, han som sitter ihop med Carmelo och som aldrig kommer lyckas "Alla förändras" snäser jag, reser mig upp och går stormar ut genom dörren, inser först vid porten att jag bara har ett par strumpor på fötterna men struntar i det, halar upp mobilen och börjar slå in Carmelos nummer. "Va?" yttrar han förvirrat och jag kan inte låta bli att le, även i all min inre ilska och skuld, skuld för att jag inte kan vara samma Dante som innan "Jag kommer till dig om tio, har du" "Ja jag har nått att dricka" jag kan höra hur han flinar. "Var redo då" svarar jag lätt och skrattar lågt, innan jag ökar stegen, ångrar att jag inte tagit med mig brädan, det hade gått så mycket snabbare och varit mycket trevligare eftersom jag saknar skor, varenda sten i asfalten skär in i mina fotsulor och jag försöker gå så snabbt jag kan, några kastar skeptiska blickar mot mina fötter men går förbi utan att yttra ett ord.

Han möter mig halvvägs upp, ser ner mot mina fötter och sedan upp mot mina ögon igen "Va fan har du gjort?" han tar mig om ryggen och leder mig uppåt "Jag sover här i natt" konstaterar jag och han nickar "Inte mig emot" flinar han och öppnar dörren in. "Du har inga skor eller?" frågar jag och han flinar återigen men plockar fram ett par slitna sneakers som lär läcka som såll. "Åh tack för att du lånar ut dina finaste skor" yttrar jag kärleksfull och tar mig för hjärtat "Inte mitt fel att du har små fötter" retas han och jag himlar med ögonen. "Ska du hämta det du ska ha eller?" frågar jag och han lyser snabbt upp "Juste fan", det rödlockiga håret står åt alla håll och han skyndar sig till sitt rum.

Ryggsäcken är slängd över hans ena axel, och han ler lekfullt "Är du redo?" han möter min blick och jag nickar, sträcker mig efter skohornet och trampar i skorna som jag likagärna hade kunnat strunta i, eftersom mina strumpor redan är dyngsura.

"Så vad har hänt?" frågar han medan han är i full färd med att korka upp sin flaska "Mamma liksom sa att jag behöver skärpa mig och så, du vet avstängningen och jag kan inte liksom inte vara den Dante som hon ser" försöker jag förklara och han nickar "Här, du behöver det". Flaskan räcks till mig och jag ler tacksamt mot Carmelo "Torsdag kväll och vi sitter här, dricker något som jag inte vet vad och snackar" ler jag och möter hans blick "Det är nått ryskt brännvin, du vet sånt som morsan gillar" flinar han och jag småskrattar, tar en klunk till.

Messar Ludde att jag var tvungen att träffa Carmelo, han kanske blir lite arg, men när är han inte det?