Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 5

Axel, sommaren 2009 (12 år) (14 år)

Det turkosa vattnet i Kroatien lockar mig inte alls. Solens gassande strålar håller mig ifrån det, älskar solen mer än det heta och opålitliga havet, men samtidigt blir jag tvingad till att då och då gå och kyla ner mig, så då måste jag ta några hastiga simtag, dyka ner under ytan så jag kan skynda mig upp i solen igen. Helst av allt hade jag legat och plinkat på min gitarr, men jag får inte ta med mig den hit, pappa vägrade packa in den i bilen, den tog tydligen allt för mycket plats i den rymliga minibussen vi hyrt under sommaren, och som vi då och då stannar till, vid en mack, restaurang, minnesmonument eller ett motell innan vi åker vidare.

Det är en sån där dag som bara finns i semesterreklamer, vattnet är om mjöligt ännu grönblåare, solen bränner bokstavligt talat sönder min hud, och till skillnad från min mammas blir den bara knallröd och svider, men trots det finner jag mig återigen ute i den gassande solen, med solbrillorna temporärt på huvudet. "Axel, är du säker på att du inte ska ta ett dopp till innan vi åker vidare?" mammas underliggande oro träder fram, men jag skakar på huvudet, säger att allt är lugnt innan jag återgår till min älskade bok av j.k rowling. "Hej" en tjej ställer sig i vägen för solen och jag håller upp handen som skydd mot den sol hon inte täcker "Hejsan" ler jag, beslutar mig för att göra ett bra intryck på henne, hon måste vara minst fjorton, kanske tillochmed femton. "Jag hörde att ni pratade svenska" hennes leende är nästan mer bländande än solen, men trots det kan jag inte förmå mig att bli lika nervös som när jag pratar med Emma "Jepp" konstaterar jag, vet inte vad jag ska säga, visst är hon vacker, men det känns så fel att vara vänlig mot henne, även om jag och Emma inte är mer än vänner. "Så hur länge är du här" hennes läppar är fylliga, troligen är de extremt mjuka att kyssa "Eh, jag åker härifrån i övermorgon" hasplar jag ur mig, generad över att jag stirrat på henne "Har du lust att hänga ikväll, de andra svenskarna här är helt puckade" hon får ur sig ett litet flin, som påminner mig om Dante, trots de två gångerna vi mötts är han någon jag aldrig kommer såra eller göra illa, det lovar jag mig själv medans hon ler mot mig. "Det vore väl kul Axel" mamma lägger sig i och jag nickar snabbt, pressar fram ett leende "Okey, du kan väl möta mig här ikväll, typ vid åtta, ciao" ler hon, vinkar lätt innan hon med vickande höfter lämnar mig ensam med mina föräldrar.

"Så synd att vi åker vidare redan i övermorgon nu när du äntligen har hittat en kompis" suckar pappa, egentligen vill jag berätta för dem att det är deras fel att jag aldrig hinner lära känna någon, vi åker vidare nästan varje dag, om jag hade varit mer som Dante hade jag skällt ut dem, för vi far hit och dit, aldrig får jag en chans att lära känna någon på riktigt, men nu, nu kanske jag får den chansen, även om jag inte riktigt uppskattar det så som jag borde.

När klockan börjar närma sig sju drar jag den orange tröjan över huvudet, ler mot mig själv i spegeln och letar efter de svarta jeansshortsen jag hade igår, på med ett par skor, och sen iväg, som tur är parkerade vi när stranden, så jag kan gå själv, trots att jag nästan ångrar mig nu. Det hade kanske varit bättre att stanna inne och gå och lägga mig tidigt, dra ut lite mindre på dagarna som är kvar tills vi äntligen ska vända hemåt igen, men jag fortsätter gå, önskar att jag hade haft möjlighet till radion på min mobil.

"Axel, här är vi!" tjejen från tidigare vinkar med sin högra hand, ler stort och rodnar lätt, det är en kille till som är med, men de andra tre är tjejer, plus hon som står framför mig med heta kinder "Hej, allt bra?" jag ler, försöker att inte vara allt för obekväm "Ja, Alisia är lite lätt packad, men annars är det svingött, havet är jättevarmt" vid närmare eftertanken verkar även hon vara något packad, sakta går jag mot de övriga, kan inte ändra mig nu, det skulle se fånigt ut. "Alisia är den blonda tjejen, Victor är han långa, Erik är dvärgen, det där är Erica, bredvid henne är Gabi, och jag är Jonna" återigen ler hon sådär bländande, det gör mig något obekväm, men efter några glas cola är den borta, sockerkicken gör mig självsäker igen.

På något sätt hamnar jag hos Gabi, hon lutar sig försiktigt mot mitt bröst, frågar om livet hemma i Stockholm, om mina vänner, vilka jag tveksamt berättar om, hur Dante och Carmelo alltid hamnar i trubbel, hur tighta Noel och Ludwig är, och hur Dante nästan är överbeskyddande mot mig. I sin tur berättar hon att hennes bästa vän är Jonna, deras familjer är på semester ihop och trots att hon är född i centrala Stockholm, bor hon ute i Göteborgsskärgård, i ett vackert litet hus som ligger på en klippa, när det stormar känns det som huset ska blåsa av, och mattorna veckar sig nästan till följd av vinden. Sen berättar hon om hur hon och Jonna brukar hoppa ner i vattnet, eller inte hon, hon vågar inte, men Jonna bara kastar sig i, skakar vattnet ur ögonen och skrattar. Utan att kunna hjälpa det gillar jag henne mer och mer, hon är rolig, charmig och trevlig, men gillar inte akustisk musik, utan lyssnar gärna på Petter och Snook eftersom hon inte får lyssna på Eminem för sina föräldrar.

Med ett leende på läpparna tar jag mod till mig, kysser henne mjukt, och till min stora förvåning, besvarar hon kyssen på ett mjukt och fint vis, det som senare får mig att somna med ett leende på läpparna.