Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 21

Axel, sportlovet 2010 (13 år) (15 år)

Det är inte så ovanligt som man kan tro att Ludde stormar in genom min ytterdörr och är arg över nått, faktiskt så har mina föräldrar vant sig vid att det ibland skriks och härjas från hallen eller mitt rum, efter så många års vänskap med honom kanske man bara inser att han är sån.

Idag är precis en sån dag, han är förbannad "Och så bad jag Dante kommer över så vi kunde dra och åka eller nått, så skriver den jäveln att han var tvungen att träffa Carmelo, vafan liksom" snäser han, hade han inte stått framför mig och varit skitförbannad hade jag skrattat åt honom. "Men det var väl viktig" han avbryter mig "Nej, för han skulle ju till mig, vem fuck är Carmelo liksom" fortsätter han upprört. Jag räcker honom ett glas vatten, hoppas han lugnar ner sig lite i alla fall, men får istället motsatt effekt "Asså jag ska fan slå honom när han kommer tillbaka" muttrar han, ögonen blixtrar och han skulle nog mer än gärna drämma glaset i golvet. "Kommer tillbaka? Han är väl sjuk?" invänder jag, Ludde suckar bara åt mig "Jag vette fan vad Dante har sagt till dig, men han och Carmelo är avstängda, typ fram tills på tisdag" förklarar han. "Han har inte sagt nått alls, bara att han inte kunde gå förra veckan" berättar jag, han nickar, man ser hur ilskan rinner av honom, droppe för droppe "Då behöver jag inte läxa upp honom för att han ljuger" ler han.

"Kan vi inte typ dra och våldgästa Noels crib?" Ludde skiner upp när han säger det, ser glatt på mig och ställer ifrån sig glaset, jag suckar, vet att jag kommer ångra mig "Visst, jag ska bara hämta en tröja" mumlar jag, skyndar mig upp och drar ur laddkabeln ur mobilen och tar med mig en tröja ner. "Ska vi dra då?" frågar jag, han nickar "Kom nu så kvistar vi" säger han och håller upp dörren för mig "Kvistar?" ekar jag, han småskrattar "Ja, fetaste ordet någonsin ju" flinar han, skyndar iväg och ger mig inget annat val än att skynda efter honom.

Att Ludde har perioder där han börjar dra till med skumma ord och dialekter är inget nytt, han tenderar att ta efter folk han ser upp till, under den senaste veckan har det varit någon kille som pratar extrem stockholmska, därför har han börjat använda riktigt skumma ord. Numera rör han sig med ord som kisen, kvistar, luskistan, smilfink och reko, utan att ens tveka det minsta, skiter i att förklara och får oss icke invigda att bli riktigt förvirrade.

"God morgon min vän" hälsar han, nästan väluppfostrat på Noel, som suckar, kramar om honom innan han får motta ett lätt slag av Ludde, som vanligt. "Har du nå" Noel avbryter innan han hinner komma längre "D-vi har d-gäster, morsan vill inte att d-folk ska d-springa här" förklarar han, jag drar lätt i Luddes arm, vet att det inte kommer stoppa honom och att det är en av flera anledningar till att Noels mamma vill flytta. Ludde skiner bara upp, traskar in genom ytterdörren, känner sig som hemma trots att det är helt fel tillfälle, jag suckar, skyndar efter honom in "Ludde, vi bor" han avbryter "Jag skiter i det Axel, vi hänger bara på Noels jävla rum" muttrar han, skyndar sig längre in i lägenheten och duckar Noels tillsägelser. Han om någon borde veta att Ludde gör precis tvärtemot det man säger åt honom att göra, säger någon att han ska gå ut, skyndar han genast längre in, kastar sig med huvudet före in i faror och saknar konsekvenstänk helt.

Vi får efter mycket om och men sitta på Noels säng, Ludde tecknar åt mig "Håll Limpsaxen stängd du" säger han, jag suckar, himlar diskret med ögonen åt hans förbannade stockholmska och undrar när han hittar någon ny att apa efter.

Tillslut beslutar sig Ludde för att gå på matjakt och lämnar mig ensam, med enda sällskap i form av Noels skumma cd-skivor och kassettband med banden utdragna till hälften, jag lämnar istället, skyndar mig hem för att hinna till fotbollsträningen.