Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 22

Dante, två månader innan skolavslutningen 2010 (15 år) (13 år)

"Dante Lindhe och Carmelo Eismann!" utbrister Annicka irriterat och ser från Carmelo till mig, vad har vi nu gjort? Oftast får vi skulden för saker vi inte ens gjort, typ som när Ludde sparkade sönder det där skåpet, eller som när jag bar Jiggy. Osäkerheten jag sällan känner av längre är överallt, i varenda cell och låter mig inte finna någon ro inombords, osäkerheten som bygger på att vara ensam, jag har alltid varit ensam, även om mamma alltid närvarat så har hon alltid varit lite borta på grund av sin "sjukdom".

"Vad har vi nu gjort?" stönar Carmelo irriterat och jag rynkar ögonbrynen till den grad att jag ser en del av dem och möter flackandes Annickas blick "Skolkar, dessutom verkar det som att Lind har varit i slagsmål igen" yttrar hon nöjt och ser mot mig "Om det här fortsätter kommer vi behöva ha ett möte med era föräldrar" jag fryser till is, allt varmt och pulserande går till kallt, stilla och glasklart på två hundradelar "Du skulle inte" väser jag, jag skakar lätt på huvudet men hon ler bara nöjt "Jo faktiskt tror jag att jag ska ringa både Tarja och din mor Carmelo" jag ser hårt mot henne en får bara ett kallt leende som svar, irriterat granskar jag hennes utstyrsel, den mörka kavajen och kjolen, den vita tröjan eller snarare blusen hon har under och så de där förbannade jävla platåskorna och som om det inte vore nog är det blonda håret uppsatt i någon fin östermalmsknut som Carmelo så fint kallar det, och det stämmer verkligen, hon ser ut som någon som sitter på Stureplan och sippar på sitt pissdyra rödvin varenda fredag.

"Vi har ju inte ens gjort nått!" utbrister han och återigen är hans vilda händer otyglade och far åt varenda tänkbart håll på mindre än tre sekunder "Exakt" stämmer jag lågt in, det hörs nästan bara som ett par svaga vibrationer men det gör mig inget, Carmelo har uppfattat det jag yttrat och det verkar även Annicka göra för hon ser ilsket mot mig "Skolkning, bristande attityd och slagsmål, ska jag fortsätta?" ler hon elakt och jag ser skärrat mot henne, hon kommer ringa mamma, hon kommer ringa mamma, hon kommer ringa mamma, ho "Slagsmål?" ekar Carmelo och synar henne uppifrån och ner, utan att reagera på att min handrygg stryker över de små såren som är förvånansvärt färska med tanke på deras ålder. Ett precis vid näsan, ett eller två på det högra kindbenet och sedan de svagt lila tonade märkena som vilar huller om klydder över mitt ansikte "Eismann, se på din vän, hela han är uppenbarligen gul och blå" konstaterar hon stöddigt och ser rakt in i hans mörka och intensiva ögon "Han fick väl en dörr i ansiktet igen" ler han som svar men ilskan speglas i hans ögon, det hetlevrade humöret han bär på är inget man vill släppa löst.

Plötsligt står hon framför mig, för sin handrygg över min kind och håller blicken fäst vid mitt ansikte "Det här är från slag" hennes kaffeluktande andedräkt studsar mot mitt ansikte, de små knottrorna och varenda hårstrå lyfter från min arm och ger mig rysningar som drar sig hetsigt och orytmiskt mot ryggensbenmärg och mitt inre väsen. Förstelnat står jag kvar innan verkligheten kommer ikapp mig, hon står och smeker min kind?! Stubinen brinner upp på sekunden och ilsket slår jag bort hennes hand '"Rör mig inte" väser jag, adrenalinet dunkar rytmiskt i mitt blod och ger mig ett mod som jagar bort all form av tidigare osäkerhet. Hennes hand lägger sig vilandes över min axel och jag försöker panikartat skaka av mig hennes hand, paniken sätter fart på allt och ger mig en självsäker men instabil känsla som om mitt torn skulle välta vilken sekund som helst. Återigen fattar hon tag om min axel och försöker släpa mig bort och antagligen till rektorns kontor, jag sliter mig lös, skriker tills orden inte längre finns kvar och tills rösten sedan länge är tappad.

Någon lägger sin hand på min arm och försöker dra bort mig men jag skakar bara av mig den, jag har alltid varit stark för min ålder och det visar sig vara en riktig fördel just nu. Någon annan och mycket starkare och äldre drar bort mig, säger åt mig att lugna ner mig men allt det där är som i en dimma, har ett djupt lager damm över sig och är dämpat, som på en stumfilm.

"Dante, vad händer?" rösten och ögonen får mig tillbaks till verkligheten, oklara ögon som möter mina och den mjuka rösten får mina fötter att återigen landa nere på jorden, jag försöker yttra hans namn men misslyckas totalt och antagligen har min hals gett upp hoppet om livet. En suddig verklighet blir till något glasklart och plötsligt stirrar jag rakt in i hans ögon, betraktar varenda nyans av de grå-grön-blåa ögonen "Dante?" yttrar han frågandes och jag nickar svagt, känner hur sandpappret i halsen återigen rör sig mot stämbanden och får de att värka tills jag knappt vet vart jag ska ta vägen "Är du okej? Du ser rätt omtuml" jag avbryter honom med en nickning och han tystnar, sänder mig en bekymrad blick men jag ler ansträng mot honom, visar att allt är okej och även om han ser skeptiskt mot mig så verkar han lugna ner sig en del. Jag sitter på knä och blinkar gång på gång, försöker få den oskärpta synen att finna fokus igen, Jiggy har gett sig av och jag kisar mot ljuset som verkar sticka i mina ögon.

En hand landar på min axel, och jag vet direkt att det är Carmelo "Shit, vilken jävla ilska" ler han och jag pressar fram ett leende som svar, mina ögonlock är tunga och jag vet knappt ens vad som har hänt, allting är så oklart och borta, som om jag fått en blackout. Mina trötta ögonlock kämpar frenetiskt mot den dövande tröttheten som infunnit sig över min kropp. "Hur är det?" frågar han och glädjen och förvåningen i hans mörka ögon byts ut mot en oro som får de att förlora en del av sin intensitet, jag nickar som svar med ett hängande högerögonlock och andas tungt "Jag, ehm går och snackar med Mia" mumlar han och skyndar sig samtidigt som jag låter den sövande känslan ta över helt, kämpar inte emot längre utan sluter ögonen och ser hur drömmar blir min verklighet.

Nästa gång jag slår upp ögonen befinner jag mig hemma, i min säng med mamma som ser bekymrat på mig, stryker mig försiktigt över pannan och ler när hon ser att jag har vaknat. "Hur är det?" hon ler milt mot mig och jag nickar svagt, känner halsen gå sönder igen, återigen känns det som om ett sandpapper har tagit sig in och ligger och skaver mot mina hesa stämband, jag drar upp täcket till hakan och ser på henne, betraktar varenda detalj "Jag hämtar ett glas vatten och berättar för Carmelo och Axel att du är okej" yttrar hon och går ut genom min dörr, lämnar mig ensam och återigen glider jag in i sömnens underbara värld.