Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 15

Axel, Julafton 2009 (13 år) (14 år)

Glatt vaknar jag upp, vet mycket väl att det är julafton. Lyckan och förväntan är det som får mig att gå upp vid åtta, och den första impulsen är att ringa Dante vilket kanske är lite konstigt men på något sätt har vi blivit bästa vänner, på riktigt. Inte bara något ytligt utan jag skulle kunna berätta allt för honom även om något säger mig att han kanske inte skulle göra detsamma, sist jag träffade honom visade han en helt annan sida, en gränslös och vild sida, även om han var helt borta så kunde jag knappt känna igen honom. Tydligen är det inte så ovanligt att han hamnar i slagsmål vilket inte alls stämmer in på min bild av Dante, för mig är han den där varma och kramgoa killen som nästan är en storebror för mig men tydligen kan han ändras, för den bilden jag fick av honom sist känns fel, den är inte han.

Signal efter signal går fram "Svara då" suckar jag irriterat för en sekund men så snart han svarat byts den ut mot en speciellt typ av lycka, jullyckan och den där lyckan Dante för med sig. "Hej?" hans röst är förvirrad och sömndrucken, antagligen väckte jag honom men det gör inte mig nått "God morgon!" kvittrar jag glatt "Jiggy klockan är typ 8, är du sjuk i huvet eller?" muttrar han och jag skrattar åt hans morgonhumör "Du och jag ska ses" återigen ler jag, tänker på det lilla paketet som gömt sig i min garderob i över en månad. "När då?" stönar han och jag blir tyst för en sekund "Om en timma typ, ska ja" "Jag kommer till dig" avbryter han mig och jag blir lite förvånad men bekräftar det i telefonen "Ska jag möta dig eller hittar du?" frågar jag och kan nästan se hur han nickar "Jag tror jag hittar" svarar han och jag ler större "Bra då ses vi" yttrar jag exalterat och får ett liknande svar tillbaks.

Redan en kvart innan är jag klar, det minimala paketet vilar i min tjocktröjas högra ficka och jag ser gång på gång mot köksklockan som om tiden skulle gå fortare för varje gång jag såg mot den. Mitt i en av mina blickar mot klockan hör jag någon trampa upp för verandans trappa, och jag är snabbt på fötter och öppnar dörren redan innan han har hunnit knacka på "God Jul" tjuter jag och ser hur han nästan ryggar tillbaka vid min exaltering "Du älskar julen, huh?" frågar han och ler smått mot mig "Vem gör inte?" skrattar jag, kramar om den lilla asken som är inslagen i ett vackert men enkelt presentpapper. "Den är väl helt okej" suckar han men kramar om mig precis så där mysigt och gosigt "Varför gillar man inte den?" han besvarar aldrig min fråga, även om han ett par gånger särar på läpparna och jag tror att han ska säga något "Hur är det? Juste du kan komma in" ler jag och inser att vi fortfarande står på verandan och dessutom har nattens kyla inte dragit sig undan än, jag huttrar till och han går in efter mig.

"Det är väl bra, lite trött och sånt men det funkar" han ler matt mot mig och något säger mig att hans trötthet har med julen att göra, vilket lämnar mig i förvirring, hur kan man inte tycka om julen? "Själv då?" frågar han intresserat och jag nickar svagt "Det är bra, det är snö och jag är bara allmänt glad" jag pratar så fort att jag knappt får luft men han skrattar bara åt mig och ler. Vi, eller snarare han hänger av sig sin jacka och trampar av sig sina sneakers "Har du bråttom?" frågar jag men han skakar på huvudet som svar "Du kan gå upp så länge jag ska bara fixa en grej" instruerar jag honom med ett par smått röda kinder, återigen klämmer jag på det som ligger i min ficka och han gör som jag säger, även om det är tveksamt.

Försiktigt knuffar jag upp dörren till mitt rum, inser att han har tagit plats i min säng och skrattar åt honom. "Du sa ju att jag skulle känna mig som hemma" han rycker på axlarna och jag ler, ibland är han hopplös men på ett fantastiskt sätt. "Och jag menade det, det gäller alltid" svarar jag lätt och ser hur han eftertänksamt nickar "Okej då, inte mitt fel om jag klampar in här mitt i natten" flinar han och jag suckar "Bara du är någorlunda tyst så ska det väl funka" stönar jag med en tillgjord trötthet och han skrattar åt mig. Försiktigt kryper jag upp bredvid honom i sängen och börjar famla efter min present "Vänta Jiggy, du tänker väl förihelvete inte ge mig nått?" frågar han och om jag inte ser fel är han berörd "Jo, här" försiktigt sträcker jag fram det paketet jag både slagit in och lockat snöre på, först stirrar han bara på den lilla lådan, vrider lite på den och verkar inte våga öppna den "Men öppna då" uppmuntrar jag honom och han ser tveksamt på mig "Jag har aldrig fått något av någon annan än mi" "Men nu har du det, jag vill veta vad du tycker och om du inte skulle gilla det så kan du allti" "Jiggy jag lovar, jag kommer gilla det men jag vet inte om jag vill öppna det än" avbryter han mig och jag nickar eftertänksamt.

Efter att han bara legat tyst med blicken på det lilla paketet skjuter han det bestämt mot mig "Jag, jag kan inte ta emot det" yttrar han tyst och fäster blicken på mitt påslakan som består av en massa mönster i gröna nyanser. "Det kan du visst" jag skjuter över paketet till honom igen "Jag har ju inget till dig" återigen säger han det tyst och jag ler åt hans blyghet som återigen kommit fram "Det behöver du inte" yttrar jag högre och han skakar på huvudet "Din vänskap är din present, okej? Du är min coolaste vän" jag skrattar i slutet av meningen och han gör detsamma. "Me" "Inga men, här den är din" jag lägger den på hans bröst och han suckar "Bara för att du hjälpte mig hos Andrea" muttrar han men ler "Men öppna då" jag slår löst till honom och han flinar lite men gör som jag säger, försiktigt nästan viker han av pappret, så som en vuxen gör när man öppnar paket. "Åh Jiggy, du är sjuk i huvet" mumlar han och öppnar den lilla lådan som innehåller den flätade silverlänken "Hur, varför?" frågar han förvirrat med blicken fäst på armbandet "Jag vill göra dig glad och du förtjänar det" jag ler enkelt men han skakar på huvudet "Det gör jag verkligen int" "Du bar mig till Andrea, du tog hand om mig första dagen och jag ville bara göra nått för dig" utbrister jag glatt. "Om ta dig till rektorn räknas så visst" fnyser han men ler när han ser ner mot armbandet i silver "Hur mycket?" yttrar han tyst och jag hör honom knappt "Hur mycket kostade det?" frågar han lite högre "Varför bryr du dig?" jag hade inte räknat med det här "typ 70" "Jag hoppas du skämtar, du borde verkligen inte, men tack" får han fram och jag ser hur han återigen börjar dra på smilbanden.

"Ska du ha hjälp att sätta på det eller?" skrattar jag efter att han legat och granskat den i flera minuter, knäpptyst och han ler försiktigt och nickar, jag är snabb med att knäppa upp armbandet och lyckas sedan knäppa det, han vrider på den högra armen och är snabb med att kasta sig om mig "Jag lovar, jag ska återgälda dig" ler han.