Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 38

Dante, början av februari 2011 (16 år) (14 år)

Nöjt traskar jag ut med pappret i min hand, jag har precis sökt till gymnasiet, sam, precis som morsan sa att jag borde gå, det känns absolut inte rätt men vafan? Jag kan ju alltid hoppa av, eller bli präst eller börja sälja hembränt, möjligheterna är ju oändliga och när allt kommer omkring är inget skrivet i sten, tror jag. Jag hoppas nästan på att jag inte kommer in på mina val, vet att cafét jag jobbade på i somras behöver ytterligare personal och har erbjudit mig jobb om det skulle skita sig.

Carmelo har sökt samma skola och linje som mig, och tur är väl det, utan varandra hade båda nog hoppat av direkt, eller sett till att bli utkastade eller gått under av trisstress, så vi såg till att söka samma skola och samma linje. "Ett par hotbrev senare kommer vi garanterat hamna i samma klass" flinade Carmelo innan vi skiljdes åt, precis som vi brukar göra, nu tar jag omvägen hem och lämnar pappret till morsan. Hon klappar mig mjukt på axeln, "Så stolt jag är över dig" viskar hon och jag njuter av att hon för ovanlighetensskull inte är förbannad eller besviken på mig, tar emot kramen innan jag återvänder till min bäste vän.

Undrar hur i helvete vi blev så nära egentligen, två idioter med inget kvar att förlora alls, den sämsta kombinationen man kan hitta, men trots det är vi så nära att vi borde kunna läsa varandras tankar. En gång i höstas var jag helt säker på att vi kunde det, att det var efter en halv flaska sprit och en jävla massa snack senare säger kanske ett och annat, men ibland vet jag precis vad han ska säga, och han vet vad jag tänker säga, eller känner för den delen. Ibland kanske det borde vara skrämmande, men det är skönt, jag behöver inte säga mer än tre ord för att han ska koppla vilket humör jag är på, ibland behövs det bara en blick och jag älskar honom för det.

"Du vet att din jävla skrotcykel står här va?" frågar han, jag skiner upp "Driver du eller? Jag har fan letat efter den överallt", jag ser överraskat på honom "Om du skjutsar mig in till centan kan du få, eh, en kram?" säger han, lämnar det sjukaste erbjudandet i världshistorien. Jag nickar sakta "Men jag behöver ingen kram av dig" flinar jag, han garvar högt, slår mig lätt på axeln "Du har ju Soooofia" skrattar han. Jag ler, kan nästan känna känslan av henne över min kropp, undrar om det är så här att vara riktigt kär i någon, eller om det bara är vaga känslor, jag har ingen aning, bara att det känns hela tiden och sällan gör ont.

Jag fäller upp stödet på cykeln, noterar ny rost och ställer tramporna rätt, Carmelo sätter sig klumpigt på pakethållaren, jag tar fart, vinglar mer än mycket men lyckas manövrera det på ett mirakulöst vis, så fort vi fått upp lite fart går det som på räls, som tåget eller vad fan man vill kalla det. "Varför, min vän, tar vi inte din förbannade moppe?" frågar jag ansträngt, trampar trots det hårdare, han suckar, ser antagligen bister ut, men jag väljer att inte vända på huvudet och se till så vi välter. "För att morsan beslatog den fram tills jag städat mitt rum, eller pluggar till nästa prov" muttrar han, drar upp fötterna ännu högre och ser till så cykeln kränger till, gör det ännu svårare att komma framåt.

"Du får hoppa av i backen och gå" konstaterar jag, han suckar men kastar sig av med förvånansvärd elegans, joggar upp för backen och springer om mig, kastar sig upp på pakethållare så snart jag kommit upp för backen, tvingar mig återigen att reda ut och balansera upp cykeln. "Du är inte så bra på att skjutsa" konstaterar han, jag himlar med ögonen "Du är inte så jävla bra på att sitta still heller" retas jag, han vänder sig hastigt om, jag tappar kontrollen och vi kraschar i diket. Brister ut i asgarv. "Asså Dani, du är så jävla dålig på det här" skrattar Carmelo, söker sig till marken för att kunna andas, men misslyckas totalt, jag frustar av skratt, vet inte vart jag ska ta vägen, söker mig också till marken för att kunna få luft och eftersom knäna ger vika.