Pojkar Som Gråter - Dante x Axel

Kapitel 1

 Axel, våren 2009 (12år) (14 år)

"Shit va fett" utbrister jag och gör en high-five med Ludwig, min bästa vän "Så vilka mer kommer då?" frågar jag, kvällens disco kommer bli magiskt, vi båda har två tjejer vi hoppas få åtminstone en puss av. "Emma och Amanda, Noel och Dante" Han är exalterad, han har väntat på Amandas uppmärksamhet i vad som känns som år och dagar och nu verkar det som om han äntligen har lyckats, Emma däremot är den jag har försökt uppvakta och även hon verkar, äntligen, ha märkt av det "Dante?" ekar jag, vem är det? "Ja det är en av Noels kompisar, du vet, lite arg och konstig" är den beskrivningen han lämnar mig med, vadå arg och konstig? Noel är förövrigt sjuk, igen, eller snarare låtsas han vara sjuk för att slippa No:n, som han avskyr, även om han tycker våran relativt unga lärare är snygg. "Jaha, varför kommer han hit?" yttrar jag nyfiket, Noel är inte den typen som släpar med random vänner hit "Jag vet inte, han tycker väl att han är cool eller något" ler Ludwig glatt som svar innan han börjar trumma otålig med fingrarna med bänken, han är så rastlös.

Kvällen till ära bär jag min absoluta favorit t-shirt, vilket innebär en knallorange tröja, helt ren, och ett par svarta jeans. Den första jag möter är Ludde som står och trampar på stället, han ser nästan sjuk ut, blanka ögon och en trött blick, men snart inser jag att han bara är nervös. "Tjena" hälsar jag exalterat och han ler matt "Hej" yttrar han lågt "Mår du br" "Axel, det är ingen fara, jag är bara lite nervös" avbryter han mig och jag nickar "Ska vi gå och leta upp våra de andra?" jag nickar åt hans fråga, de andra innebär Noel, eventuellt Dante, vem det nu är, Emma och Amanda. Vi finner dem rätt fort, Noel står som vanligt och pratar, trots hans talfel som ibland hindrar mig från att förstå vad han säger. Emma kramar om mig, Ludwig och Amanda har snart funnit varandra, det är då jag ser honom, eller den jag antar är Dante, han är äldre och jätteblond. "Du Axel!" Noel ropar på mig och jag vänder mig om mot honom, Kicks "Fest hos mig" spelas på en lite högre volym och de flesta från våran skola dansar och ser glada ut, han gestikulerar åt mig att komma och jag gör som han vill "Det här är Dante" han pekar på snubben som jag misstänkte var Dante och jag ler, nickar lite mot honom. Blågrå ögon och rågblond "Dante, det här är Axel, och han är fett bra på bas och gitarr" hans presentation får mig att sucka, måste han alltid nämna det? Noel lämnar mig med en främling för Ludwig och Amanda "Så Axel var det va?" yttrar han tyst, och jag nickar "Så hur kommer det sig att du känner Noel?" frågar han och jag tänker efter "Jag vet inte, det bara blev så, han känner Ludde och jag känner Ludde" försöker jag förklara och han ler, antagligen åt min förvirring. "Du känns väl inte riktigt som någon han umgås med" konstaterar han "Varför inte?" vill jag veta och han skrattar nervöst "Du är inte så speedad va?" jag nickar som svar åt hans fråga och han ler, igen, kan han ens vara ledsen?

Utan att jag vet hur hamnar vi i ett hörn av den varma gympasalen, på samma plint, sida vid sida. "Du är äldre va?" jag frågar det jag velat veta under kvällen "96:a" svarar han med ett leende, drar fingrarna genom det blonda håret innan hans fokus återigen vilar på mig, utan att han behöver fråga vet jag att han vill säga "Och du?" så jag svarar honom "97:a", jag ler blygt och han fuktar läpparna, innan han öppnar munnen, för att sedan stänga den. "Vart ska du gå efter sommaren?" tillslut kom den fram, han verkar nästan lite blyg, kanske inte på ytan, men därunder finns ett uns av blyghet "Jag vet inte, kanske typ Kulturama, men jag vet inte om jag kommit in än" svarar jag och fäster blicken på honom. "Shit vad nice, jag går där" ler Dante "Men jag vet int" "Axel, ska du seriöst sitta här hela kvällen, Emma frågar efter dig!" Ludwig avbryter honom, men plötsligt känns Emma inte så lockande längre, det känns inte så värdefullt längre att få en kyss av henne, det som jag vill är att lära känna honom bättre. "Gå du och hångla, jag finns kvar" Dante knuffar mig retfullt i sidan och jag trevar osäkert med blicken, han hoppar ner från plinten och drar med mig mot Emma "Dante, vad gör du?" frågar jag osäkert "Fixar din kväll" svarar han, utan att tveka.

Och visst känns det tillslut bra, vi dansar nära varandra, småpratar och hon kysser mig, det kanske är vår sista kväll tillsammans, tanken slår mig som ett slag under bältet, vi slutar sexan om fem dagar, på onsdag kommer vi splittras, eller hela våran klass. Ludwig har också sökt till samma skola som mig, sen är det inte frivilligt, men han lär komma in för om det är något han kan så är det att sjunga. Mitt bas - och gitarrspel däremot lär inte ha gått hem på samma sätt, men det är som det är, men visst hoppas jag, speciellt efter att ha mött Dante, känner man någon i åttan så kommer ingen våga retas. Vi står precis bredvid Ludwig och Amanda, men det känns inte riktigt relevant, allt fokus ligger på Emma, med ljusblont hår och fräknar, gröna ögon som tindrar, även i mörkret, och ett par läppar som mer än gärna verkar vilja kyssa mig. Jag tror det är jag som avbryter det hela, har tröttnat lite på samma sak om och om igen, dansa nära henne, prata lågt och kyssas, om och om och om igen, mina fötter vill till Dante, för han verkar vara så ödmjuk och allting känns lätt.

"Redan tillbaks?" frågar han och jag rycker på axlarna "Det var ju bara samma sak om och om igen" förklarar jag och han nickar instämmande "Saknade du mig eller" skrattar han lågt "Såklart" ler jag, han är så lätt att prata med. "Kan jag få ditt nummer?" yttrar jag blygt, känns lite vågat att fråga, men samtidigt vore det superbra om jag lärde känna någon annan än Ludwig och Noel "Såklart" ler han och börjar strax rabbla upp sitt nummer "Kan du ta det lugnare eller skriva istället?" jag skrattar nervöst men han nickar, tar mobilen ifrån mig och knappar in sitt nummer "Vad vill du heta?" frågar jag och han verkar tänka efter en stund innan han lyser upp i ett leende "Lindhe, det stavas L-i-n-d-h-e och sedan coma min bästa vän" jag skrattar åt hans okreativa namn men gör som han beordrat. "Vad heter du?" hans fråga kommer från ingenstans och jag ser förvirrat på honom, innan jag fattar "Axel William Liljefors Jansson" jag rabblar snabbt upp hela mitt namn och återigen verkar han försjunka djup in i sina tankar, jag ser Ludwig och Amanda, de ser ut som jag och Emma måsta ha gjort för en stund sedan. "Jiggy!" utbrister han exalterat och man kan se hur stolt han är över sitt smeknamn på mig "Tack" yttrar jag smått skrattandes "Vad har du för nummer då?" fortsätter han i samma extas varpå jag börjar rabbla mitt nummer, musiken har börjat tonas ut och folk börjar bege sig hemåt.

"Tack för ikväll, Jiggy" yttrar han, leendes och ger mig en varm kram "Tack själv Lindhe, med h" svarar jag, blygheten har släppt ganska rejält och utan problem kramar jag honom tillbaka. "Vi ses, om inte annat till hösten" ler han innan han går ut genom dörrarna, kvar står jag ensam, och snart kommer Ludwig också. "Fick du till det med Emma eller varför ler du som ett fån?" retas han "Ja det kan man väl säga" svarar jag drömmandes innan vi börjar gå mot hans mammas bil då jag ska sova hos dem i natt. Det här kommer bli bra intalar jag mig själv innan jag somnar, leendes. 

-

Okej, jag publicerar den här i brist på annat, trots att den inte är klar, trots att jag inte alls hade tänkt det, men jag kind of spoilade för min kära vän (Du vet precis vem du är), så ja, jag har väl inget val. Här är det lilla meddelandet jag skrev som a/n, njut, eller nått. 

Äntligen!!!

Axel är alltså tolv och Dante fjorton :) 

Och nu kommer lite budskap: 

AIR FORCE ÄR ÖVERSKATTADE SÅ IN I HELVETE OCH FÖRSTÖR INTE SK8 BRANDS!!

Rip Trasher :(