I jakten på Neonstaden

1. Ödemarkerna

Sanden var fan överallt, i skorna, i näsan, i handskarna och jag slog vad om att det var tre dussin sandkorn som skavde innanför kallingarna.

Solen stekte värre än någonsin, svetten rann, tungan var så där härligt torr så att den skavde i käften och yrseln började smyga sig på. Men det fanns inget jag kunde göra åt saken, det fanns nämligen inte en enda liten fläck med skugga så långt ögat kunde nå.

En helt vanlig jävla dag i Ödemarkerna.
Hur kom det sig att varje dag blev värre än den andra? Det var aldrig så att vi vaknade upp med känslan, fan det här blir en jävligt skön dag!

Aldrig.

Det var flera månader sedan jag hade känt mig riktigt mätt. Flera veckor sedan jag druckit tills jag inte var törstig längre, och flera dagar sedan jag hade fått sova ut ordentligt utan att vakna med panikångest.

Fan, jag var så jävla törstig.

Med skakande fingrar sträckte jag mig efter den buckliga, brun-fläckiga plastflaskan som hängde i det slitna läderbältet. När handen närmade sig hans midja så grep brorsan tag i handleden lika snabbt som en av de tusen skorpionerna, som irriterande nog hade överlevt den stora smällen och fortsatte leva på normalt i sanddynerna.
Fingrarna klämde åt så hårt att ögonen tårades och jag fick kämpa för att behålla de dyrbara dropparna i min kropp.

"Fan, Hannes du gör illa mig!"
Han vände sig om med masken mot mitt ansikte, jag såg ingenting där innanför den tjocka, mörka skyddsplasten men jag misstänkte att de gröna ögonen stirrade rakt in i mina.

"När ska du lyssna på mig Lo? Vi måste spara allt vi har."
"Jag är så sjukt törstig bara" kved jag av smärtan.
"Jag vet! Helvete, säg när du inte var törstig sist?!"

Jag släppte ut ett lågt stön och såg längtansfullt på den grumliga vätskan som frestade mig från hans bälte.

"Tror du Carl har rätt?" frågade jag för att byta samtalsämne.

Hannes ryckte på axlarna, släppte mig och hoppade upp på ett gammal biltak från en halvt begraven Dodge, för att se sig omkring. "Det är inte vår sak att ifrågasätta honom."
"Han måste ha rätt" muttrade jag "jag klarar snart inte mer" sa jag och sjönk ner i den fem centimeter breda skuggan som låg som en slingrande snok på sidan om vraket. Solen stod nästan i zenit men den lilla skuggan gav en minuts avlastning för ögonen när jag la mig på rygg i sanden.

"Vart är dina glasögon Lo?"
Hans röst var så lik farsans att det kröp i skinnet på mig.
"Borta."

Kinderna stektes i solen men pannan och ögonen njöt av den lilla svalkan jag lyckats hitta. Jag kostade till och med på mig ett litet leende där jag låg och blundade och drömde mig bort till en sandfri värld full av rent vatten.

"Här" Mina ögon kisade upp på brorsan där han stod rakt ovanför mig och höll fram ett par gamla Ray ban "bättre än inget."
"Tack" flinade jag och tog tacksamt emot dom och suckade nöjt när solens skarpa ljus plötsligt inte kändes fullt lika jobbig.
"Tre timmar kvar sen borde vi hitta skydd mot solen" mumlade han och knäppte av flaskan från bältet och satte sig ner på huk framför mig.
Jag satte mig ivrigt upp och stirrade storögt på när han öppnade flaskan med försiktiga fingrar och hällde upp några droppar i den lilla plastkorken.

"Om vi ökar tempot är vi framme ikväll."
Han förde korken mot mina sönderbrända, spruckna läppar och dropparna sögs genast upp av min uttorkade tunga.
"Bättre?"
Jag skrattade till och nickade "inget förgyller dagen som bensin stinkande lortvatten."
Hannes himlade förmodligen med ögonen innanför masken men skruvade omsorgsfullt på korken igen innan han spände fast flaskan vid bältet.
"Kom igen då brorsan, dags att dra" han sneglade upp mot himlen med sökande blick "innan deras scanners är här."

Jag nickade och tog mig upp på fötter igen. Helvete, de tre dussinen hade fördubblats av min lilla vilopaus, men det fanns ingen tid att fixa det nu. Hannes hade rätt, stannade vi för länge på ett och samma ställe så skulle deras scanbots hitta oss på nolltid.

Jag räckte mig efter ryggsäcken som jag slängt av mig och fäste den rutinerat på ryggen med alla de olika spännena. Där i fanns hela mitt liv, och jag skulle hata mig själv om jag blev av med den.

"Kom igen Lo!"
Hans röst ekade mot mig och jag lyfte blicken, han var redan på väg och hade hunnit långt före mig.
"Kommer!" muttrade jag och började halvspringa efter och genast var de dyrbara dropparna som bortblåsta ur min mun.

---------------------------

Hej på er!

Som ni märker har jag en ny bok på gång. Här kommer en liten teaser, ett första kapitel på min Mad Max inspirerade dystopi historia 😊

Hoppas ni kommer gilla den!

Vet inte hur ofta jag kommer uppdatera än så länge, ska koncentrera mig på att skriva färdigt min vampyr serie först, men jag kunde inte hålla mig och ville visa vad jag skriver på sidan av dom andra böckerna!