Newspaper Can Tell

{Kapitel 85}

*Yasminas perspektiv*
Dagarna tog sig långsamt förbi. Jag har fått komma hem, men jag har inte lämnat mitt hus sedan jag kom hem, vilket var för ungefär en vecka sedan. Familj, släkt och vänner har berättat minnen hela tiden, men ingenting har kommit tillbaka än.
Jag suckade svagt och släkte min sängbordslampa innan jag la mig till rätta och somnade.
Jag vaknade dagen efter av ett tjutande pipljud och satte mig rakat upp i sängen och höll för mina öron. Det slutade inte pipa och jag kollade mig runt om i rummet. Allt var som vanligt. Det tjöt inte i huset. Det tjöt i mitt huvud. Det slutade tjuta och jag fick plötsligt en förfärlig yrsel. Det svartnade framför mina ögon och jag föll ner i sängen igen.
Jag vaknade återigen, men denna gången av någon som väckte mig genom att viska mitt namn. Jag öppnade sakta mina ögon och såg Oscar sitta lutad framför mig.
"Oscar" nästan skrek jag glatt och slängde mig i hans famn.
"Vad är det som händer Yasy?" Frågade Oscar häpet med skratt i halsen.
"Mitt minne Oscar, jag är tillbaka" nästan skrek jag av ren glädje och studsade ur sängen ner till mamma och pappa i köket.
"Mamma, pappa, jag kommer ihåg" ropade jag och både mamma och pappa reste sig upp från sina stolar och kom emot mig. De omfamnade mig båda två samtidigt och jag andades in deras lukter.
"Du är tillbaka gumman" viskade pappa med sprucken röst och jag nickade.
"Jag är tillbaka" viskade jag.
"Jag måste till Ogge" sa jag plötsligt när han kom upp i mina tankar. Mamma och pappa nickade med varsitt leende på läpparna och jag försvann ut från köket.
Jag sprang upp på mitt rum, bytte snabbt om till det första jag hittade i min garderob och sprang tillbaka ner. Ute på tomten stod Anders och Thomas och jag bad dem om skjuts.
Strax därefter stod jag utanför Ogges hus. Jag knackade på och sekunder efter öppnades dörren. Ogge och jag fäste blickarna vid varandra och stod blixtstilla. Vi rörde oss inte ur fläcken på flera minuter. Vi bara stod där och kollade på varandra.
"Mitt minne är tillbaka Ogge" viskade jag tillslut. Jag såg hur Ogges ögon fylldes med tårar, glädjetårar.
"Älskling" viskade han och jag nickade. Vi slängde oss i varandras armar och vi höll hårt. Aldrig mer skulle vi kunna skiljas åt. Aldrig mer.
Efter en lång kram släppte vi och backade några centimeter ifrån varandra. Ogge lät sina händer vila på min midja och jag la mina runt hans nacke. Våra blickar hade återigen fästs vid varandra.
"Jag älskar dig mer än allt Yasmina" sa Ogge med allvarlig ton.
"Och jag älskar dig mer än allt Oscar" sa jag lika allvarligt och ett leende spred sig på både mina och Ogges läppar.
Allt är som vanligt igen.