Newspaper Can Tell

{Kapitel 28}

*Yasminas perspektiv*
Dagarna gick och blev så småningom till veckor. Killarna sov som sagt hemma hos mig och Oscar. Vi kom riktigt nära varandra, men jag och Ogge har kommit varandra närmst. Väldigt nära. Vi är faktiskt ihop. Jag vet att det kanske var lite förhastat med tanke på Zakkerias, men jag och Ogge har ju känt varandra sedan innan, egentligen har vi känt varandra i flera år, men det är nu som vi har börjats umgås på riktigt. Eller när jag flyttade hit. Men nu är vi ihop och vi är lyckliga. Foooers är glada, YaSisters är glada, alla är glada.
Minnet av Zakkerias har jag förträngt. Jag vill inte ens ägna en sekund av mina tankar åt honom längre. Han är inte värd det. Såsom han gjorde mot mig är inte okej. Han har faktiskt inte ens försökt kontakta mig på något sätt. Antingen betyder det att han fattade att han gjorde fel och har släppt mig, eller så betyder det att han planerar något stort. Jag är i alla fall inte orolig eftersom jag vet att killarna skulle skydda mig till 100%.
Idag var vi i alla fall ute på stan. Jag, Oscar, Ogge, Felix och Omar.
Thomas och Anders var hemma. Jag, Oscar, mamma och pappa har tillsammans med dem bestämt att jag ska få gå utan livvakter när jag är med killarna. Vad är det värsta som kan hända egentligen?!
Vi hade inte så mycket att göra annat än att gå runt i cirklar i gallerian. Tillslut bestämde vi oss för att gå och äta och det fick bli på donken. Standard. Även om ni inte trodde det så är det faktiskt så att världskändisar också äter på donken. Liksom, vi är väl också vanliga människor?!
Vi beställde, fick maten och satte oss ner vid ett bord inom loppet av några minuter. När vi suttit och ätit, pratat och skrattat ett bra tag så plingade Oscars mobil till och alla vände sina blickar mot honom. Oscar drog osäkert upp sin mobil ur fick och hans leende försvann när han läste smset. Hans mungipor sjönk ner till marken och hans blick blev tom.
"Ehm.. Jag ska bara gå på toa" sa Oscar osäkert och försvann snabbt in på toan.

*Oscars perspektiv*
När jag kom in på toan läste jag smset igen. "Lugnet före stormen, eller vad säger du?! Du vet att jag inte ger mig i första taget. Passa er jävligt noga för jag vet precis hur jag kan få tag i Yasmina. Vi får väl se vem som skrattar sist i denna lek ;)" stod det. Det var från Zakkerias. Såklart. Fan.
Jag sparkade till en soptunna som stod inne på toan och min fot typ mosades.
"FAN" skrek jag och slog knytnäven i soptunnan.
Hur fan kunde jag var så dum att ens låta Yasmina flytta tillbaka vid den här tidpunkten? Dörren slogs plötsligt upp och i dörröppningen stod grabbarna.
"Vafan är det som händer?!" Utbrast de i munnen på varandra.
"Men lämnade ni Yasmina själv?! Är ni helt dumma i huvudet eller?!" Nästan skrek jag och grabbarna tittade konstigt på mig. Jag slängde frustrerat över min mobil till Ogge som lyckligtvis fångade den innan jag sprang förbi dem ut till Yasy.
"Yasy" ropade jag och hon vände hastigt blicken till mig.
Jag slog mig ner vid bordet bredvid henne och spanade ut över alla människor som var inne på donken för att se om Zakkerias gäng var här. Vid ena hörnet satt Danne och Zakkerias och tittade på mig med ett flin på läpparna.
"Vi måste härifrån" sa jag snabbt och drog upp Yasy på fötter.
"Men killarna då?" Frågade Yasy oroligt medan hon tittade konstigt på mig.
"De kommer sen, men vi måste gå, nu" sa jag snabbt och tog tag i Yasys hand och sprang ut från donken. Yasys mobil började ringa och hon drog upp den, suckade och visade mig den. Det var Zakkerias. Utan att säga något tog jag mobilen ifrån henne och svarade.
"Lämna henne utanför" sa jag så fort jag svarade i mobilen.
"Jag har dina grabbar, om du vill att de ska gå oskadda härifrån så lämnar du Yasy där ni är nu och skyndar dig tillbaka till donken" sa Zakkerias lågt...