Newspaper Can Tell

{Kapitel 79}

*Yasminas perspektiv*
"Yasmina, jag vet att du är rädd. Men du måste lita på mig. Jag är här för att du ska må bra. Kan vi inte tillsammans bestämma att vi tar in din familj så de kan prata lite med dig? De kan berätta om vem du är" sa sjuksköterskan mjukt och jag tänkte ett tag.
"Lovar du att stanna här?" Frågade jag efter ett tag och hon nickade och log.
"Okej" sa jag och sjuksköterskan log mot mig.
"Jag ska bara hämta dem" sa hon mjukt och lämnade mig ensam i rummet. Jag satte mig halvt upp i sängen och satte händerna för min panna. Mitt huvud dunkade och allt kändes så tomt. Det kändes som... jag vet inte. Det kändes inge bra i alla fall.
Mitt minne är borta. Jag har ingen aning om vem jag är eller vem min familj är. Jag vet ingenting längre och det skrämmer mig. Ingenting kommer någonsin kunna bli som vanligt igen om jag inte försöker få tillbaka mitt minne.
Dörren öppnades försiktigt och jag lyfte upp huvudet. I dörröppningen stod nu sjuksköterskan, mannen, kvinnan och en kille i min ålder. Allihopa kom sakta emot mig och satte sig på stolar runt om min säng.
"Kan ni berätta vem jag är?" Frågade jag tyst och de nickade.
"Du är våran dotter och hans syster" sa mannen och pekade först på sig själv och kvinnan och sedan på killen.
"Vad heter ni?" Frågade jag osäkert.
"Jag heter Johan, här är Mia och där är Oscar" sa mannen och jag nickade osäkert.
"Vad heter jag?" Frågade jag.
"Yasmina, men du kallas Yasy" sa Johan.
"Yasy" mumlade jag och tänkte efter så mycket jag kunde, men lyckades inte få fram ett enda minne.
"Du är 16 år, men fyller snart 17. Du och Mia har bott i Miami sedan du var 13, men ni flyttade tillbaka till Sverige för en vecka sedan, samma dag som olyckan skedde" fortsatte Johan och jag nickade sakta.
"Varför bodde vi där? Varför inte hela familjen?" Frågade jag.
"För att du och Oscar ville båda satsa stort på era karriärer och då var du tvungen att flytta till Miami. Nu har ni båda lyckats och därför flyttade ni tillbaka till Stockholm" sa Johan och jag höjde på ögonbrynen.
"Vadå karriär? Jag är väl inte känd?" Frågade jag.
"Du är en världskänd modell" sa Oscar och jag vände blicken mot honom och tittade på honom länge utan att säga något.
"Hur ska jag minnas?" Frågade jag sjuksköterskan svagt efter några tysta minuter.
"Det bästa är om du ägnar resten av dagen med din familj så att du känner dig säker på vem du är och vilka de är innan du börjar träffa andra och innan du åker hem" sa sjuksköterskan och jag nickade.
"Kan ni berätta om något gammalt minne?" Frågade jag och alla tänkte efter ett tag.
"När du och Oscar var mindre så åkte vi till eran farmor och farfar på landet varje sommar. Varje gång vi kom så gjorde vi upp lägereld på stranden på kvällen och så satt vi där och pratade om allt. Vi sjöng och vi skrattade. Ni älskade att komma dit" berättade Johan och jag log.
"Varför åker vi inte dit längre?" Frågade jag och Johan bleknade till en aning och tystnade.
"Ehm.. farmor och farfar gick bort för några år sedan" sa Oscar och jag kände mig plötsligt så dum.
"Förlåt, jag..." Började jag, men Johan avbröt mig.
"Visste inte" mumlade han och jag kände mig ännu dummare. Hur kunde jag glömma allt bara sådär...