Newspaper Can Tell

{Kapitel 67}

*Yasminas perspektiv*
Mamma började prata med oss, men jag kunde inte koncentrera mig. Min blick var fäst på polisen som vi pratade med förut. Nu stod han och pratade med Huck som hade kommit ungefär samtidigt som mamma. Jag såg hur de stod och gjorde stora gester mot varandra och Huck såg allmänt upprörd ut. Plötsligt sa polisen något som fick Huck att stelna till. Hans blick sjönk ner på marken och han började frustrerat dra sin hand genom håret om och om igen. Polisen la sin hand på Hucks axel, men han slet sig därifrån och gick iväg. Oron växte inom mig. Vad var det de pratade om?
Det hade gått cirka en kvart sedan olyckan skedde och alla var kvar på platsen, men det kom bara fler och fler journalister och nyfikna människor. Jag visste redan nu att det här skulle bli en stor nyhet. Det var ingen ide att försöka ta sig härifrån för journalisterna hade redan fångat allt.
"Yasy?" Frågade mamma och jag kom tillbaka till verkligheten. Jag flyttade min blick till henne och bredvid henne stod nu Huck. Han tittade länge på mig med medlidande ögon, vilket skrämde mig.
"Vad... Varför?" Stammade jag fram, men fick inte fram flera ord.
"Kom Yasy" sa Huck lågt och jag lät min blick svepa över killarna och mamma innan jag följde efter Huck.
"Yasy, Charlie... han... de kunde inte.. Charlie klarade sig inte Yasy" stammade Huck fram lågt och jag kände hur allt bara stannade. Allt omkring mig försvann och jag fick en stor klump i magen. Charlie. Min livvakt. Han är borta.
Jag vet att han bara var min livvakt, men för mig var han mer än en livvakt. Han var min vän. Han stöttade mig. Han hjälpte mig. Han har gjort så mycket för att rädda mig, och nu kan jag inte göra ett dugg för att rädda honom.

*Oscars perspektiv*
"Vart skulle Yasy och Huck?" Frågade jag mamma medan min blick följde Yasy.
"Charlie klarade sig inte. Huck ville berätta det personligt för Yasy eftersom de stod så nära varandra" sa mamma lågt och jag suckade. Jag visste att han inte hade klarat sig. Jag drog handen genom håret och bet mig i läppen.
"Är det okej om vi åker hem? Jag tror att ingen vill se när de får ut Charlie och snart släpps journalisterna fram. Alla mumlade fram ett ja till svar och vi gick till bilen medan mamma gick för att hämta Yasy.
Efter några minuter kom de båda in i bilen i tystnad. Ingen sa någonting under bilresan. Yasy satt i framsätet och jag satt i sätet bakom henne. Min blick var fäst på Yasy hela tiden och hon rörde sig inte. Hon satt bara där och tittade ut genom fönstret. Det var som att hon var i en annan värld.
När vi väl kom hem till Yasy och mamma så fick jag och grabbarna vara på Yasys våning, i hennes vardagsrum. Yasy hade gått in till sitt rum direkt när vi kommit hem och inte gått ut därifrån.
"Jag måste bara prata med henne" sa jag otåligt efter ungefär en timme av tumrullning. Grabbarna gav mig varsin lätt nick och jag reste mig upp. Jag gick till Yasys rum och knackade på dörren, men fick inget svar. Jag öppnade försiktigt dörren och tittade in i hennes rum.
"Yasy" viskade jag när jag såg Yasy sitta och gråta i sin säng. Hon tittade på mig och jag satte mig bredvid henne. Jag omfamnade henne och hon fick gråta ut mot min axel. Det gjorde ont i mitt hjärta av att se henne såhär.
"Han var så mycket mer än en livvakt för mig" sa Yasy lågt med skär röst...