Newspaper Can Tell

{Kapitel 34}

*Oscars perspektiv*
"Och vad menar du med det?!" Utbrast Ogge argt och jag kunde höra i hans tonläge att han var orolig och blev därför rätt otrevlig.
"Ogge chilla, jag är också orolig över Yasy, men Zakkerias skulle aldrig skada henne. Och Yasy har sina knep, hon är smart och modig" sa jag och spände blicken i Ogge som nickade.
Även om jag var sjukt orolig så visste jag att Yasy var stark och modig. Hon har stort inflytande på människor och skulle lätt kunna få Zakkerias att ändra sina åsikter.
"Vart skulle de ta henne?" Frågade Omar efter några tysta sekunder.
"Ni vet det där skyddshuset där vi bråkade med Claus gäng" sa jag och grabbarna nickade tveksamt.
"De skulle aldrig berätta något för oss bara sådär, det måste ligga något bakom det" fortsatte jag och grabbarna nickade återigen.
"De kommer sprida ut sig på vägen mot skjulet och ta oss en och en" sa Felix med blicken fäst i marken.
"Hur vet du det?" Frågade Ogge och Felix vände upp blicken.
"Det var så de gjorde mot Tylers gäng" svarade Felix.
"Därför måste vi gadda ihop oss och slå ner dem en i taget så fort de attackerar oss. Om vi tar en åt gången så kommer i alla fall fyra av dem vara borta när vi kommer fram och då har vi större chans att rädda Yasy" fortsatte Felix och alla nickade. Felix var visst på hugget idag.
"Om de inte gör så då?" Frågade Omar och Felix tänkte ett tag.
"De gör så. De har gjort det förr och de vet inte att vi vet om det" sa Felix säkert. Hur kunde han vara så säker? Jag tror dessvärre inte på honom. Jag tror att Zakkerias tänker ett steg före i alla fall.

*Yasminas perspektiv*
Vi satt i det där huset i timmar. Ingen sa någonting heller. Det var helt knäpptyst utom när killarna sa något till varandra. Jag satt bara och stirrade på Zakkerias. Jag fattade inte att han bara kunde göra så mot mig. Hur kunde han vara så känslokall som han är? Hur kunde han fejka sina känslor när han såg hur mycket jag faktiskt älskade honom.
Plötsligt fick jag en stark ilska inom mig som jag visserligen hade känt förut, men inte såhär stark.
"Zakkerias?" Sa jag för att få hans uppmärksamhet. Hans blick som tidigare var fäst i hans mobil sjönk sakta mot mig.
"Sa jag att du fick öppna munnen?" Frågade Zakkerias spydigt som en kuggfråga, men jag brydde mig inte.
"Zakkerias?" Sa jag igen och han log tillgjort mot mig.
"Vill du ha silvertejp för munnen?!" Sa han och Juan kastade tejpen till honom.
"Zakkerias?" Sa jag återigen och Zakkerias hoppade upp ur stolen och kom närmre mig.
"Vad är det du vill Yasmina?!" Sa han skarpt.
"Hur kunde du fortsätta fejka dina känslor när du visste att jag var kär i dig på riktigt?" Frågade jag och hans ansiktsuttryck ändrades snabbt, men jag kunde inte tolka det. Han ignorerade min fråga totalt och vände sig till killarna. Han tog en snabb blick på klockan och ett flin bildades på hans läppar.
"Det är dags nu grabbar" sa han hemlighetsfullt och alla killarna utom Zakkerias lämnade huset och gick ut i mörkret...