Newspaper Can Tell

{Kapitel 82}

*Yasminas perspektiv*
Jag la mig ner i sängen och tänkte på vad Huck hade sagt. Han sa att det stod om mig i många tidningar just nu. Jag blev såklart nyfiken och tog upp min mobil som låg på mitt sängbord.
Jag hade inte varit inne på den sedan olyckan hände. Jag gick in på mobilen, som tur var hade jag ingen kod. Jag tittade noga på apparna och försökte komma ihåg vad tidningsappen hette. Tillslut hittade jag en app som hette Aftonbladet och gick in på den. Det första som kom upp var en bild på mig. Jag klickade på bilden och kom in på en artikel som jag började läsa. "Yasmina Enestad, även känd som Yasy, och hennes pojkvän Oscar OG Molander var för ungefär en vecka sedan med om en hemsk brand i Ica. Affären började brinna av oklar anledning och alla dörrar låstes av felinställda säkerhetsskäl. Det tog allt för långt tid för brandmännen att ta sig till platsen och alla som befann sig i affären blev utdragna medvetslösa och fördes direkt till sjukhus.
Yasy har legat i koma på sjukhus hela veckan och endast hennes familj, inklusive närmaste vänner får besöka henne. Idag kom ett uttalande från Yasys pappa, Johan Enestad. 'Yasmina lider av svår minnesförlust och kommer just nu inte ens ihåg vem hon är'. Orden har spridit sig överallt på sociala medier och nu undrar alla hur Yasy ska klara sig tillbaka till sitt normala liv." stod det. Jag suckade djupt. Det undrar fan jag med. Jag gick bort från tidningen och fortsatte kolla vad jag hade för appar på min mobil.
Det var konstigt egentligen. Jag menar, jag kommer inte ihåg händelser eller namn på människor, men jag kommer ihåg namn på saker. Jag vet att det heter mobil, även om jag inte kommer ihåg apparna och sånt så vet jag vad man använder en mobil till. Jag kommer ihåg namn på andra föremål också, typ som säng, stol, mat, kudde, allt möjligt. Det är faktiskt konstigt. Men det är väl inget att göra åt. Det är ju bra att jag inte har glömt precis allting.
Jag gick in på en app där det stod bilder nedanför. Sedan gick jag in på första bilden i albumet och började bläddra. Mitt leende blev större och större för varje bild jag bläddrade förbi. Det var bilder på mig och killarna, på min familj och på massor av platser och folk som jag inte alls kände igen. Ingenting kom tillbaka. Inte ens ett enda litet minne. Det kommer aldrig gå. Jag kommer aldrig få tillbaka mitt minne.
En suck lämnade mina läppar och jag gick ut från bildappen. Istället gick jag in på en app som hette instagram. Det kom upp en bild på skärmen. En bild på mig och Ogge när vi kysstes. Under bilden stod det "i miss you. i miss your laugh. i miss your kisses. i miss your hugs. and i miss being the person you never would forget.".
Efter många minuter hade jag listat ut vad appen handlade om och att det var Ogge som hade lagt ut den där bilden och skrivit bildtexten. Jag hade också fattat att jag hade en konto med flera miljoner följare, vilket skrämde mig en aning.
Jag ville på något sett visa Ogge att jag hade sett hans bild och bestämde mig därför för att kommentera något. Tillslut skrev jag; "i'm sorry and you know it"...