Newspaper Can Tell

{Kapitel 20}

*Yasminas perspektiv*
Jag rynkade på ögonbrynen och vände blicken till Anders som hade sin blick fäst vid vägen.
"Och vad kommer det ifrån?" Frågade jag en aning irriterat eftersom han inte hade en aning om hur Zakkerias var.
"Jag känner till den här staden Yasmina, jag känner till personerna i den här staden och Zakkerias är ingen bra kille" sa Anders lågt och mitt hjärta började slå snabbare. Hur vet han vad Zakkerias heter?!
"Men jag känner Zakkerias och jag vet att han är en bra kille" sa jag och satte armarna i kors. Resten av tiden i bilen satt vi tysta och tjurade båda två. Anders stannade bilen utanför Zakkerias hus och jag spände loss mig.
"Inte ord till någon" sa jag varnande innan jag gick ut ur bilen och suckade högt och irriterat när bilen åkte iväg.
Jag har övertalat både Anders och Thomas att få vara själv hos vänner om jag lovar att inte gå ut. Jag måste ju få bestämma lite själv också. Jag kan faktiskt försvara mig själv fast att jag är känd. Jag drog ett djupt andetag och gick mot ytterdörren och knackade på. Zakkerias öppnade snabbt dörren och log mot mig. Jag log tillbaka och gick in.
"Yasmina" sa Zakkerias glatt och kramade om mig. Jag log bara och kramade om honom med. Hans varma famn fick min mage att pirra och mitt hjärta att smälta.
När jag hade fått av mig skorna och den tunna jackan så gick vi upp till Zakkerias rum och satte oss i hans säng.
"Grabbarna kommer om typ 10 minuter" sa Zakkerias när vi hade satt oss och jag nickade. Det blev tyst och det kändes som att Zakkerias ville säga något, men avbröt sig själv gång på gång.
"Vad är det du vill säga?" Skrattade jag fram tillslut efter hans X antal försök.
"Du kommer skratta" sa Zakkerias en aning surt och jag rynkade på ögonbrynen och flyttade närmare honom.
"Varför skulle jag det?" Frågade jag och satte min ena hand på hans kind.
"För att det är löjligt" sa Zakkerias och fnös åt sig själv.
"Inget är löjligt" sa jag mjukt och försökte möta ögonkontakt med honom.
"Jag... asså" började Zakkerias.
"Jag vet att det är löjligt för du är känd och jag är bara en vanlig kille. Jag vet inte vad jag tänker med. Jag tror att det kan bli något mellan oss, men själv vet jag att det inte är så. Men jag... jag typ älskar dig Yasmina" fortsatte Zakkerias och jag tystnade. Mitt hjärta slog snabbare och allt runt omkring mig stannade. Han... han älskar mig.
"Zakkerias, jag typ älskar dig också" sa jag och log mot Zakkerias som lutade sig fram mot mig och kysste mig. Det kändes otroligt. Ett zoo hade bildats i min mage och mina känslor bubblade över. Zakkerias drog sig sakta ifrån kyssen, men stannade sitt ansikte bara några millimeter framför mitt.
"Jag har varit så galet jävla kär i dig sedan vi träffades första gången" viskade han och hans läppar snuddade mina när han pratade.
Jag ville säga något tillbaka. Jag ville säga att jag faktiskt också hade haft det, men jag pressade bara mina läppar mot hans. Våran kyss avbröts av dörren som rycktes upp och ett killgäng som började skrika...