Newspaper Can Tell

{Kapitel 46}

*Yasminas perspektiv*
Idag är det julafton. Idag kommer Oscar och pappa. Jag log av tanken och hoppade upp ur sängen. Jag tog upp min mobil och tittade på alla notiser jag hade fått under natten. Jag hade flera missade samtal från Ryan och en massa sms där det stod att jag skulle ringa honom. Mitt hjärta började slå snabbare när jag ringde upp honom. Ryan svarade direkt och jag hörde att han var andfådd vilket gjorde mig ännu mer orolig.
"Ryan, vad är det?" Frågade jag och satte mig ner i min säng.
"Jag.. mina... det var..." Stammade Ryan fram som om han inte visste hur han skulle säga det.
"Var är du?" Frågade jag eftersom jag visste att jag inte skulle få ur honom något annat.
"Sjukhuset" viskade Ryan och jag bet mig i läppen och försökte hålla mig lugn.
"Är du skadad?" Frågade jag efter ett tag.
"Nej" sa Ryan tveksamt.
"Men stanna där Ryan, jag kommer" sa jag snabbt och la på. Jag slängde på mig kläder och sprang ut till mamma som var i köket.
"Jag måste bara träffa Ryan, jag kommer hem snart" sa jag snabbt och mamma tittade konstigt på mig när jag rusade ut till Charlie och bad honom om skjuts.
Väl framme på sjukhuset såg jag Ryan sitta i väntrummet med blicken fäst i golvet. Jag sprang fram till honom och drog upp honom på fötter.
"Ryan, jag är här nu" viskade jag och Ryan höll om mig hårdare. Han skakade. Jag var riktigt orolig nu. Jag har aldrig sett någon kille såhär förstörd.
"Mamma och pappa" viskade Ryan med gråten i halsen. Det måste ha hänt dem något. Något allvarligt.
"Vad har hänt Ryan?" Frågade jag mjukt och han drog efter andan.
"De var med i en bilolycka och blev skadade, mycket skadade" viskade Ryan och jag skakade på huvudet.
"Ryan" viskade jag och hans grepp blev ännu hårdare om mig.
"De kommer bli bra, jag lovar dig" viskade jag och Ryan nickade.
"Vill du följa med mig hem? Fira jul med mig och min familj?" Frågade jag efter några minuter av tystnad. Ryan tvekade ett tag men nickade sedan och drog sig ur kramen. Jag tittade på honom och såg att han var nära till tårar. Jag tog tag i hans hand och log mot honom.
Charlie skjutsade hem oss. Jag tog Ryans hand igen och gick in med honom.
"Mamma" ropade jag när vi hade fått av oss skorna och kommit in i vardagsrummet. Mamma kom in i vardagsrummet med ett leende på läpparna, men leende försvann när hon såg min och Ryans blickar.
"Kan Ryan få fira jul med oss? Hans föräldrar ligger på sjukhus" frågade jag mjukt och mamma nickade ivrigt.
"Självklart, absolut" sa mamma och gav Ryan en lätt kram.
"Ni kan väl gå upp och fixa iordning er? Oscar och Johan kommer snart" sa mamma och jag nickade och gick upp till mitt rum med Ryan.
"Yasy" sa Ryan plötsligt och jag vände mig mot honom. Han stoppade ner sin hand i byxfickan och tog upp ett halsband. Det var en kedja av guld med en guldbricka hängandes på. Ryan tog min hand och la halsbandet på min handflata. Sedan tryckte han försiktigt ihop mina fingrar så att handen var stängd.
"Det där smycket har jag fått av min pappa. Det betyder sjukt mycket för mig, men jag vill att du ska bära det" viskade Ryan och jag nickade och kände hur jag var nära till tårar...