Newspaper Can Tell

{Kapitel 33}

*Yasminas perspektiv*
"Hoppa upp då" sa Juan mot mig och Zakkerias. Jag tittade på Zakkerias och han gav mig en blick som menade att jag inte skulle göra något dumt nu. Och jag tänker inte försöka det heller. Jag vet ändå vad som kommer hända då. Det blir bara ännu värre.
Jag hoppade upp bakom Danne och Zakkerias hoppade upp bakom Juan på deras moppar. När vi alla satt ner så gasade de alla på och med full fart åkte vi längs den långa grusvägen. Vi åkte in på en skogsstig och de saktade ner farten. Vi stannade på en liten äng och vi hoppade av mopparna. Zakkerias kom snabbt upp vid min sida och tog tag i min handled.
"Du behöver inte hålla i mig, jag tänker inte fly om du trodde det, jag vet ju fan inte ens vart vi är" sa jag surt och ryckte bort min hand från Zakkerias. Han höjde på ögonbrynen innan han drog bort sina händer och gick istället tätt intill mig. Ett litet hus byggt i svart trä med en stor tjock järndörr visade sig plötsligt och mitt hjärta började genast slå snabbare. Ingen kommer hitta mig här om det händer något. Fast trots allt litar jag faktiskt på Zakkerias. Han skulle aldrig klara att göra något som skadar mig.
Killarna ryckte upp den stora järndörren och Zakkerias puttade in mig i huset. Det var som en stor, tom lokal. Det ända som fanns var några pelare mitt i rummet, några stolar och en soffa. Det märktes att killarna hade varit här tidigare för de visste exakt vad och hur de skulle göra allt. Zakkerias slungade ner mig på en stol och Krippa kastade ett rep till honom.
"Men snälla, vad tror du att jag ska göra?! Slå er?!" Utbrast jag eftersom jag fattade att de skulle binda fast mig. Zakkerias tittade länge på mig innan han suckade och slängde ner repet på marken.

*Oscars perspektiv*
Min ögon tog emot när jag öppnade dem och mitt huvud dunkade rejält. Hela min kropp dunkade och var öm som fan. Jag tittade mig runt omkring i gränden och insåg att det bara var jag och grabbarna kvar. Och grabbarna var medvetslösa. Jag suckade och reste mig försiktigt upp.
"Grabbar" sa jag högt, men fick ingen reaktion tillbaka. Jag haltade fram mot dem och hukade mig försiktigt ner mot dem.
"Hallå" sa jag och slog Ogge lite lätt på kinden. Han började röra på sig och stönade innan han öppnade ögonen.
"Ryck upp dig, vi måste hitta Yasmina" sa jag skarpt och kröp bort till Felix. Jag gjorde likadant mot honom och likadant mot Omar och snart stod vi alla på fötter.
Det var kolsvart ute vilket betydde att vi säkert hade legat här medvetslösa i flera timmar.
"Zakkerias gäng har Yasmina och jag vet i fan vad de tänker göra mot henne, men vad det än är måste vi stoppa dem" sa jag skarpt och grabbarna nickade.
"Vi kan inte blanda in varken polisen eller Yasminas vakter, då är vi alla så gott som körda och det vet ni" sa Ogge och jag nickade.
"Jag vet vart de är" sa jag lågt och grabbarna vände hastigt upp blickarna mot mig.
"Varför i helvete har du inte sagt det då?!" Nästan skrek Ogge och jag tystnade.
"För att det är för enkelt" sa jag och grabbarna tittade förvånat på mig. Jag suckade och fortsatte berätta eftersom de inte verkade fatta.
"Zakkerias berättade för mig vart han skulle ta henne och ni vet själva att det aldrig är så enkelt när det gäller Zakkerias... De har något annat i tankarna, något storslaget..."