Newspaper Can Tell

{Kapitel 83}

*Ogges perspektiv*
"Ogge" utbrast Oscar tröttsamt med mobilen i handen. Jag gav honom bara en aning dryg blick, som han dessvärre inte såg eftersom hans blick var fäst på hans mobil.
"Vad?" Sa jag och nu hade även de andra grabbarna börjat lyssna.
Vi satt fortfarande i väntrummet, där vi hade spenderat majoriteten av den senaste veckan.
"Din bild och Yasys kommentar" sa Oscar och jag höjde ögonbrynen, men fattade snabbt vad han snackade om.
"Vad har hon kommenterat?" Frågade jag och Oscar suckade.
"I'm sorry and you know it" sa Oscar och jag drog en djup suck och drog handen genom håret.
"Dramaquen" sa Omar lågt, säkert som ett skämt, men jag var inte på skämthumör.
"Bara lägg ner Omar" sa jag argt och gick ifrån grabbarna. Jag gick in i Yasys rum, hon satt i sin säng och höll på med mobilen.
"Det är klart jag vet att du är ledsen över det som hände. Men det är väl fan lika självklart att jag ska få vara ledsen, utan att få dåligt samvete. Jag vet att du försöker Yasy. Alla försöker just nu. Ingen vet vad som kommer hända. Ingen vet om allt kommer lösa sig. Ingen är på bra humör" utbrast jag högt direkt när jag kom in i rummet. Jag blev avbruten av dörren som smälldes upp.
"Ogge låt henne vara" sa Oscar skarpt och jag vände mig mot honom.
"Gå Oscar" sa jag skarpt och spände blicken i honom.
"Det är min syster och du ska låta henne vara nu när hon inte mår bra" sa Oscar skarpt och kom emot mig.
"Det här handlar inte om dig Oscar, allt handlar inte om dig" svarade jag och Oscar spände sina käkar.
"Lämna henne ifred" sa Oscar skarpt.
"Gå ut härifrån nu Oscar, jag vill prata med Yasy utan dig" sa jag argt och Oscar fnös.
"Oscar, snälla, låt oss prata själva" sa plötsligt Yasy och jag log nöjt mot Oscar medan han argsint klampade ut genom dörren.
"Vad vill du få ut av det hela Ogge? Vill du att jag ska få sämre samvete? Vill du att jag ska skämmas mer över att jag glömt?" Frågade Yasy med sprucken röst och jag suckade.
"Nej Yasy, nej. Jag vill att du ska acceptera att jag är ledsen över vad som har hänt" sa jag lågt och även jag hade nu fått en sprucken röst.
"Men om jag ska acceptera att ni är ledsna så måste ni acceptera att jag inte kommer ihåg allt längre. Ingen förstår hur mycket jag försöker. Det är inte så jävla enkelt" nästan viskade Yasy och jag la mina händer över mitt ansikte och ville bara skrika.
"Lyssna Yasy" sa jag och gick närmare henne. Jag satte mig på huk bredvid hennes säng och tog tag i hennes ena hand med båda mina händer.
"Jag älskar dig. Jag älskar dig så sjukt mycket. Och jag vet inte om du någonsin kommer kunna älska mig så som du gjorde innan branden. Jag vet att du försöker, men jag försöker också. Jag försöker acceptera det faktum att du har glömt mig" viskade jag lågt med sprucken röst. Yasys blick var fäst i mina ögon och min blick var fäst i hennes. Jag såg att Yasy var orolig. Hon var rädd. Hon kände sig ensam...