Newspaper Can Tell

{Kapitel 32}

*Yasminas perspektiv*
Där gick droppen för mig och jag slet mig ur Ogges grepp och gick emot Zakkerias. Ogge sprang efter, men jag stoppade honom.
"Jag klarar det här Ogge" sa jag lugnt och Ogge bet sig hårt i läppen och stannade. Jag fortsatte gå och stannade några centimeter framför Zakkerias som var hukad ner mot Oscar. Zakkerias flinade för sig själv innan han la tillbaka pistolen och reste sig upp. Han vände sig sakta mot mig.
"Gör det inte.. Yasmina... Nej" viskade Oscar och jag tittade på honom med en tom blick innan jag självmant gick iväg med Zakkerias. Han tog ett hårt grepp om min handled, men jag orkade knappt kämpa emot. Jag vände inte bak min blick mot killarna en enda gång, dels för att jag inte vågade, men dels också för att jag visste att de bråkade och jag ville inte se dem bli slagna.
"Vart ska vi?" Frågade jag tillslut och Zakkerias flinade utan att svara.
"Vart ska vi?" Frågade jag igen, men Zakkerias fortsatte bara flina utan att ge mig ett svar.
"Du valde att dumpa mig och nu valde du att följa med mig. Känns som att jag fortfarande har bra grepp om dig" sa Zakkerias och jag rynkade på ögonbrynen, vafan ska det betyda?!
"Vart ska vi?" Frågade jag återigen, men Zakkerias ignorerade mig.
"Det är lite lustigt att dina grabbar låter dig försvinna så lätt, like they would care" sa Zakkerias nonchalant utan att vända blicken till mig. Hans blick hade hela tiden varit fäst rakt fram på den långa grusvägen som vi nu befann oss på.
"Såhär är det; du och jag kanske funkade bra och så, men det var bara ett spel. Jag utnyttjade dig. Och jag lyckades. Men sedan dumpade du mig och jag tänkte.. Varför inte ge igen?!" Sa Zakkerias lika nonchalant och då bubblade mina känslor över.
Jag tvärstannade med sådan kraft att Zakkerias slungades tillbaka eftersom han höll om min handled.
"Okej, såhär är det; ja, jag föll för dig Zakkerias. Jag blev kär i dig. Men sedan fick jag veta att allt var spel. Att allt handlade om utnyttjning. Och ja, du krossade mitt hjärta. Du krossade det med en jävla bulldozer. Och du tycker att DU behöver ge hämnd?!" Utbrast jag argt, men ändå känslosamt eftersom jag var väldigt känslosam kring allt just nu.
Zakkerias hade nu sin blick fäst i mina ögon. Djupt in i mina ögon. Plötsligt lutade han sig framåt och jag var säker på att han skulle kyssa mig, men han stannade några millimeter ifrån mina läppar och jag kunde känna hans tunga andetag.
"Precis" viskade han långsamt och snabbt efter det drog han sig undan och fortsatte gå med mig släpande efter som att inget hade hänt. Vilken jävla känslokall idiot. Jag suckade frustrerat och Zakkerias flinade.
"Du trodde att jag skulle kyssa dig" sa han och jag fnös.
"Du trodde att jag väntade mig ett rakt och ärligt svar?! Som alla andra gånger jag pratat med dig. Har allt du sagt till mig varit lögn?" Sa jag argt och Zakkerias fortsatte flina.
"Vem vet" Svarade han kort och jag suckade.
Plötsligt hördes det moppar i bakgrunden och ljuden närmade sig snabbt. Strax efter hade alla i Zakkerias gäng slirat in framför oss på varsin moppe.
"Var är de andra?" Frågade jag och alla började flina.
"Ja jag vet inte, antar att de fortfarande ligger medvetslösa i gränden där vi lämnade dem" sa Danne lågt...