Newspaper Can Tell

{Kapitel 77}

*Yasminas perspektiv*
Ogges ögonlock föll ihop och mitt hjärta slutade slå. Allt runt om kring oss försvann och jag satt bara där och försökte få liv i Ogge. Jag skrek och grät, men ingen hörde mig. Alla andra skrek och grät för att vi var fast i en brinnande lokal. Jag skrek och grät för att min pojkvän inte vaknade.
Tillslut kände jag att röken blev så tjock att det var svårt att andas. Jag försökte med allt jag hade att hålla mig kvar och skydda Ogge, men det gick inte längre. Mina lungor fylldes med rök istället för ren luft. En sista liten tår föll sakta ner för min kind och landade på golvet innan mina ögonlock föll ihop.
*
Jag vaknade av ett tjutande ljud och när jag slog upp ögonen blev jag förvånad. Jag låg i en sjukhussäng och någon maskin bredvid mig stod och tjöt. Mitt huvud dunkade och det var tungt att andas. Plötsligt kom det in en sjuksköterska i rummet och log belåtet åt mig.
"Så du är vaken nu?" Sa hon och skrev något på ett papper hon hade i handen. Jag nickade sakta och tittade mig omkring.
"Vad... ehm.. vad har hänt?" Frågade jag förvirrat och sjuksköterskan kom fram till mig och satte sig på min sängkant.
"Du var med om en kraftig brand" sa sjuksköterskan och log snett mot mig.
Dörren öppnades och in kom en hel drös med främlingar. Jag gav sjuksköterskan en orolig blick, men hon bara log åt mig.
"Jag ska lämna er ifred" sa hon och jag tog tag i hennes arm av förskräckelse.
"Nej, jag känner inte dem, ta ut dem härifrån" sa jag med rädsla i rösten medan min blick svepte över främlingarna.

*Ogges perspektiv*
Det har gått ungefär en vecka sedan jag och Yasy var med om branden. Jag vaknade dagen efter på sjukhuset och hade bara några brännskador, men Yasy vaknade först nu och läkarna säger att hon kan ha fått inre skador.
Jag har suttit inne hos Yasy i hennes rum och pratat med henne, men hon har inte reagerat ens en gång. Jag är verkligen orolig över henne.
Så fort jag fick höra att Yasy var vaken skyndade jag mig från väntrummet till hennes dörr där jag möttes av hela Yasys familj, inklusive grabbarna. Vi gick tillsammans in till Yasys rum och där satt hon. Hon pratade med en sjuksköterska och såg allmänt förvirrad ut.
"Jag ska lämna er ifred" sa sjuksköterskan mjukt till Yasy. Det verkade inte Yasy vilja, då hon tog tag i sjuksköterskan arm. Plötsligt sa Yasy något. Något som gjorde så ont att höra. Något som jag hade varit så innerligt rädd för. Något som inte fick hända.
"Nej, jag känner inte dem, ta ut dem härifrån" sa Yasy med en rädsla i rösten.
Mitt hjärta stannade, allt stannade. Mitt leende som jag hade haft sedan vi kom in i rummet sjönk direkt ner till marken.
"Det är din familj Yasmina" sa sjuksköterskan och la sin hand över Yasys.
"Vem är Yasmina?" Frågade Yasy och jag suckade. Fan.
Mina tårar brände bakom ögonlocket och jag klarade inte av att vara där inne längre. Jag slog upp dörren och rusade ut till väntrummet. Jag begravde mitt ansikte i mina händer och släppte ut mina tårar. Det här händer inte. Det får inte hända. Det får inte vara sant. Yasy kan inte bara försvinna så. Det är inte möjligt att bara glömma allt. Det är inte möjligt...