Newspaper Can Tell

{Kapitel 11}

*Yasminas perspektiv*
Jag och Oscar kollade på olika filmer hela kvällen och det var riktigt mysigt. Det var som förr. Bara han och jag. Men kvällen gled in på natten och timmarna rann iväg. Tillslut hade vi båda somnat i min säng.
Dagen efter väcktes jag av min mobil som ringde alarm. Jag, som har ett ganska bra morgonhumör, hoppade upp ur sängen, men stannade vid sängkanten och vände blicken till Oscar som låg kvar i min säng och sov. Jag log åt honom. Jag blev trygg och glad av hans närvaro. Fast än vi inte träffats på tre år så är allting som förr i tiden. När vi lekte tillsammans, pluggade tillsammans, skrattade tillsammans. Jag skulle aldrig klara mig utan honom igen. Min bror.
Jag skakade av mig tankarna och gick ut till köket där mamma och pappa satt och pratade.
"Hade ni det trevligt igår?" Frågade jag och mamma och pappa svarade ja.
"Ni då?" Frågade mamma och jag log mot henne.
"Jättebra" svarade jag kort medan jag tog fram frukost.
"Sover Oscar fortfarande?" Frågade mamma sedan och jag nickade. Jag satte mig ner på en stol mittemot mamma och pappa med en macka och ett juiceglas i mina händer.
"Han är för en gång skull ledig, han och grabbarna jobbar hårt just nu" sa pappa med en viss bitterhet i rösten och blicken ner i bordet. När han sedan vände upp sin blick och mötte min och mammas blick så tänkte han efter ett tag och började sedan skratta.
"Äh, vem försöker jag lura, han är lat" utbrast pappa och alla började skratta.
Jag åt snabbt upp min frukost och trippade upp till mitt rum där Oscar fortfarande låg och sov, vilket fick mig att skratta lite. Jag öppnade min garderob, men den var tom. Tanken slog mig om att jag faktiskt inte packade upp igår. Jag bet mig i läppen och suckade. Sedan la jag ner min resväska på golvet och öppnade den.
Jag var noga med klädseln idag. Kanske för att jag ska träffa Zakkerias. Jag tog på mig höga, spräckliga jeansshorts och en vit magtröja, med ärmar nästan ner till armbågen. Jag plattade mitt hår som annars brukar vara platt, men jag ville ändå få det lite plattare och rakare. Jag sminkade mig länge och blev faktiskt rätt nöjd. Tillslut satte jag på mig ett par diamantörhängen och en silverklocka. Plötsligt kände jag andetag i min nacke och jag hoppade ur stolen av rädsla. Jag tittade bakom mig och mötte Oscars luriga flin. Jag gav honom världens mördarblick, men han bara skrattade åt mig.
"Tar det alltid såhär långt tid för dig att fixa dig iordning?" Frågade Oscar, medan han drog på sig ett par byxor som låg på golvet.
"Kanske" svarade jag nonchalant och hämtade min handväska och gick mot dörren.
"Vart ska du?" Frågade Oscar häpet och jag log mot honom.
"Till en kompis" svarade jag glatt och Oscar nickade tveksamt.
"Ses vi sen?" Frågade Oscar och jag nickade ivrigt innan jag började gå mot parken. Såklart hade jag Thomas och Anders med mig med tanke på att jag inte fick gå själv.
När jag väl kom fram så satt Zakkerias på en gunga och pratade i telefon. Jag sa åt Thomas och Anders att vänta en bit ifrån och de gick med på det. Själv gick jag fram till Zakkerias som snabbt la ner mobilen och tillsatte ett leende på hans läppar när han såg mig...