Newspaper Can Tell

{Kapitel 13}

*Yasminas perspektiv*
Jag och Zakkerias bestämde oss för att ta bussen hem till honom. Väl på bussen så satt vi längst bak med huvorna nerdragna eftersom vi inte ville bli igenkända. Det var flera skolklasser på bussen som skrek och gapade.
"Du vet att vi kunde tagit en limmo hem till dig om vi ville det" sa jag retsamt och Zakkerias flinade.
"Och vad hade varit det roliga i det?" Sa Zakkerias och flinade ännu mer.
"Och vad är det roliga i det här?" Frågade jag och gav Zakkerias en konstig blick som jag inte ens själv visste vad den skulle betyda. Sedan brast vi ut i skratt och alla blickar vändes mot oss, men ingen kände igen mig eftersom jag hade luvan på mig.
När vi hade kommit av bussen så gick vi i några minuter på en lång grusväg, men sedan visade sig ett ganska stort, vitt hus. Zakkerias svängde in på uppfarten och jag följde efter. Han låste upp dörren och släppte in mig innan han själv gick in.
Det var städat och modernt i huset. Min blick vandrade över allt man såg från hallen och jag trodde faktiskt inte att Zakkerias bodde såhär. Vi hängde av oss våra kläder och Zakkerias ledde mig upp till hans rum. Det var lika städat där, vilket förvånade mig det också. Jag trodde inte att någon kille i den åldern hade ett städat rum. Oscar har inte det.
Jag satte mig ner i hans säng och granskade alla detaljer i hans rum samtidigt som Zakkerias satte sig ner mittemot mig och fäste blicken vid mina ögon. Jag vände blicken mot honom och mötte hans ögon igen. Asså shit, det är något speciellt med den där blicken. Det är något mystiskt med hela han och jag vill ta reda på mer om det.
"Vad tycker du om Stockholm än så länge då?" Frågade Zakkerias när han nog kände av den stela stämningen och ville få bort den.
"Bättre och bättre, men jag har ju faktiskt bott här" svarade jag och skrattade lite.
"Jag gillar ditt skratt" sa Zakkerias efter en stund av tystnad och jag kände hur jag rodnade och flyttade ner min blick i täcket.
"Känner du hur stelt det är?" Frågade jag efter ytterligare några minuter och började skratta igen.
"Som fan" sa Zakkerias och skrattade han med.
Plötsligt ringde min mobil och jag fiskade snabbt upp den ur fickan och tittade vem det var som ringde. Oscar. Jag suckade och Zakkerias tittade konstigt på mig.
"Det är Oscar" sa jag och Zakkerias skrattade lite lågt, men placerade sedan fingret på sina läppar och visade att jag inte skulle berätta att jag var här. Jag nickade, tryckte på svara och la mobilen mot örat.
"Eyyo syster superkänd" sa Oscar hypat och jag skrattade.
"Jo, men hej broder urkass" sa jag och Oscar fnös i andra änden vilket fick mig att börja skratta igen.
"Mamma och pappa ska till några vänner och äta middag så vi bli själva hela kvällen igen. Jag tänkte bjuda hem grabbarna så du får träffa dem om det är okej?!" Sa Oscar och jag bet mig i läppen.
"Vilken tid isåfall?" Frågade jag tveksamt.
"Om någon timme, så du kan väl be Thomas och Anders skjutsa hem dig var du nu är" sa Oscar och jag placerade ett oskyldigt leende på läpparna och var nära på att börja skratta.
"Men nu är det så att jag inte är med dem..." Sa jag och höll mig från skratt...