När vågorna viskar

Kapitel 61

Snart kommer en granne ut och ber oss hålla käft. Blodet slutar rinna. Jag tar bort papperet och ser säkert ut som en vampyr efter en festmåltid.
"Wow, Eli. Allt? Skämtar du nu? Jag vet inte ens om jag känner dig?" Kaspers röst ekar.
Jag tar ett steg mot honom. "Lägg av."

Han öppnar munnen men blir avbruten av Yoda som pilar ut ur lägenheten som ett skott. Hon sätter sig i trappuppgången och stirrar på oss.

Jag går fram till katten och lyfter upp henne i min famn. Hon värmer mina kalla händer, som ett spinnande litet element.

Hon slingrar sig i min famn när jag sträcker över henne mot Kasper.
Han trycker henne försiktigt mot sin bröstkorg.

"Ska jag gå då?" säger jag och sträcker ut armarna, uppgiven. "För du hatar mig uppenbarligen."
"Du är ju dum i huvudet," mumlar han och släpper ner Yoda i hallen.

Jag skulle kunna skratta. "Okej! Ja! Men va fan Kasper, det vet du redan. Och vet du varför du vet det?"
Jag ger honom ingen tid att svara.
"För vi har varit vänner i tio år. Tio år. Och jag fattar inte varför du bara skiter i det. Ja, jag är kär i en kille. Hör du det, kär. Men va fan spelar det för roll?"

Kasper skruvar på sig. Hur mycket av vårt samtal läcker in i de andra lägenheterna?
"Kom du hit för att säga att du är kär i en kille?" mumlar han fram mellan sammanpressade läppar.
"Eh, nej." Jag sväljer två gånger.
"Jag tänkte be dig lämna Julian ifred och fråga varför du beter dig som om jag inte finns, när du tydligen har en jävla massa saker att säga till Julian."

Han ser länge på mig. "Eli, jag skiter i vem du ligger med. Men jag hatar att du ljuger. Och att du inte litar på mig. Och jag fattar helt ärligt inte vad det är för är mening med att vi är vänner då. Vi har inte snackat på vadå? Fem veckor? Det är inte som att vi behöver varann."

"Jag har ringt dig."
Han fnyser. "Jag har ringt dig också."
Jag ska just protestera när jag inser att han har rätt. Han ringde mig en gång på höstlovet. En gång. Jag har ringt honom minst fem.

"Jag går in nu." säger han och tar tag i dörrhandtaget.
Nej.
"Kasper! Du kan inte—"
"Jo, det kan jag. Jag måste plugga. Godnatt."
Jag tar tag i hans dörr med den blodiga handen. "Q and A."
"Va?" Han kikar fram genom dörrspringan.

Jag nickar. "Det är vad man gör när man vill ha svar. Du vill ha massa svar och jag vill ha massa svar och jag är ganska säker på att Amanda också vill ha en hel del svar. Och när vi vet allt och fattar varför allt blev skit då kan vi gå vidare. Q and A. Det blir skitbra."
Kasper himlar med ögonen. "Kul, Eli."
"Jag är seriös!"

Han drar i dörren. "Jag vet."
"Du kan inte bara ge upp." Jag släpper dörren.
Han ser på mig och jag försöker le men det är svårt för jag skulle lika gärna kunna slå till idioten.
"Godnatt, Eli."

Klicket när dörren slår igen ekar i trapphuset. Ljudet när jag sväljer ekar nästan lika högt. Jag vill ropa något elakt genom brevinkastet. Jag vill sparka på hans dörr. Hårt.
Jag gör inget av det.

Utanför porten slänger jag det nedblodade papperet i soptunnan.
Min näsa gör ont.
Jag öppnar jackan och spottar på fållen av tröjan innanför. Sedan torkar jag blodet från ansiktet.
Spotta, torka, spotta torka. Tills allt blod är borta.
Jävligt äckligt, jag vet. Men jag kan inte gå omkring som Dracula.

Kvällsluften är kall. Även här snöar det. Flingorna glittrar under gatlampans sken.
Nu då?
Vart tar jag vägen nu? Hem? Jag vet inte ens vad det är längre.
Vad gör Julian nu? Han sitter säkert i sin säng och klappar Buffy och skriver en dikt om vilket pucko jag är.