När vågorna viskar

Kapitel 47

ELIOT

6 november

Jag hatar höstlov.
Jag hatar att det blir mörkt.
Jag hatar att jag sover till tolv.
Jag hatar att himlen är grå och att allt är tyst.

På dagarna jobbar mamma och pappa och Amy är med sin förskoleklass. De plockar säkert löv i skogen eller något sådant skit.

Jag slår igen datorn men sitter kvar vid skrivbordet. Den senaste timmen har jag spenderat på youtube där jag kollat på människor som har roligare liv än jag. Nu är det mörkt ute.
Mobilen ligger bredvid datorn, svart.

Jag har ett missat samtal från Kasper. Om jag sett när mobilen ringde skulle jag svarat. Men att ringa upp honom är jag för feg för.
Jag vet inte vad jag ska säga. Hur kan jag prata med honom innan jag vet det?
Något. Jag ska säga något. Ska bara...komma på vad, först. Det löser sig.

Från nedervåningen ropar mamma att maten är klar. Jag svarar inte.
På senaste tiden har det blivit en mycket spännande upplevelse att äta middag med min familj (inte bara för att pappa fått för sig att laga asiatiskt)
Det är också så att när jag sitter där vid matbordet och hör om vilka trettioelva kryddor pappa använt, så snurrar bara en enda tanke i mitt huvud.
Tänk om de skulle veta, tänk om de skulle veta, tänk om de skulle veta.
Att jag tycker om Julian.

Det är min egendesignade utmaning, att tänka den tanken högt i huvudet; Jag tycker om Julian.
Ett slags spel som heter; Försök tänka Julian-tankar utan att lappa över allt med förnekade efteråt.
Ibland tänker jag på Julian och börjar fantisera om minnet av en kyss. Sen petar jag på känslan i magen som vill göra det igen, och sen skäms jag.

Men jag säger till mig själv: Nej, inte skämmas, det är som det är.
Och då går det lite lättare. Så jag tänker det igen.
Jag tycker om Julian.
Och igen.
Jag tycker om Julian.

Jag har inte hört från honom sedan musiksalen. Men jag ska fixa det också. Så fort det här jävla höstlovet är slut.

"Eliot."

Amy står i dörröppningen med armarna hängandes längs sidorna.
"Vad vill du?" säger jag.
"Maten är klar," svarar hon, nöjd att ha förmedlat denna ytterst viktiga information.

"Jag ska inte äta."
Hon ser på mig som om jag är dum i huvudet. Hon ser ofta så på mig.
"Varför inte då?"
"För att jag inte vill, gå nu."

Amy kommer in i rummet. Notpapper på golvet, kläder i högar, dammråttor under min säng.  "Det är jätte stökigt här," säger hon.
"Mm."
"Är du ledsen?"
"Gå, Amy." Jag pekar på dörren.
Hon står kvar.
"Amy ut ur mitt rum!"

Hon ser på mig och jag är plötsligt Tengil eller Riddar Kato eller någon annan ond person från Amys filmer.
Jag vill skrika igen, åt mig själv.

"Amy." Jag sjunker ner på huk.
"Du är så dum!" En tår rinner ner för hennes kind.
"Jag vet. Förlåt, det var jättedumt att skrika."

Amy snörvlar.
"Vill du rida på min rygg ner till matbordet?" Säger jag.
Min lillasyster nickar.

"Kom," säger jag och vänder min rygg mot henne. Hon lägger armarna om min hals och jag reser mig upp.

***

Måndag, första skoldagen efter höstlovet. Jag står vid mot mitt skåp och letar efter ett huvud med mörk lugg.
Jag har en plan. Den är inte speciellt bra (den är förfärlig). Men den är det enda jag har.

Mitt hjärta hoppar till varje gång skolans port glider upp. Jag sätter på Game of thrones introt i hörlurarna.
När jag ser upp från mobilen går hon framför mig i korridoren.

En kort tjej går bredvid henne och de båda ser ut att prata om något skit viktigt (så som tjejer oftast ser ut, har jag märkt).

Jag tar ett steg ut i korridoren. Hon ser upp från sin vän när jag kommer in i deras personliga bubbla. Leendet rinner av hennes ansikte.
"Du." Hon låter som om jag är en efterlyst brottsling.
Jag nickar. "Jag."

Jessica ser på mig med nästan samma ansiktsuttryck som Julian brukar ha när jag sagt något dumt. Misstänksam och beräknade.
"Vad vill du?" Hon tar ett hårdare grepp om sin tygpåse.

Jag sneglar på den korta tjejen. "Jag vill prata lite med dig bara, fråga lite saker. Om det är okej."
"Om Juli?" Hon ler ett litet, lömskt leende.
"Kanske."

"Okej," säger Jessica och tar ett steg mot mig. "Vi kan prata."
Tjejen bredvid Jessica har tagit upp mobilen och gör sitt bästa för att se upptagen ut.
"Inte...här, kanske?"
Hon ler ett till lömskt leende. Det här är verkligen en förfärlig idé.

Jessica mumlar något till den korta tjejen och går.
"Kom då!"
Jag följer efter. Hon går inte långt, bara runt hörnet in i nästa korridor. Det är fortfarande folk omkring oss.

"Vad vill du fråga?" Hon lutar sig mot väggen med armarna över bröstet.
Hon har en blick som utmanar mig, till vad vet jag inte, men det får min mage att vända sig.
Nej. Jag tänker inte göra det här. Fan heller. Inte en chans. Jag har ändrat mig.
"Det var inget," säger jag och andas ut en morgon av nervositet.

Hon tar tag i min arm när jag vänder mig om.
"Vad vill du fråga?" säger hon igen.
Jag skakar på huvudet.
Hennes ögonbryn sjunker ner i pannan. "Du har redan varit en idiot, dags att förändra den vanan va?"
Ursäkta?
Hon släpper min arm.
"Du vill fråga något." Hon återtar sin position vid väggen. "Jag lyssnar."

Envisa människa. Precis lika envis som Amy. Men jag tror inte att något skulle bli bättre av att jag bar omkring med Jessica på ryggen.
"Julian vill inte prata med mig," säger jag ser hur hon höjer ögonbrynen. Är det för att jag säger Julian? Borde jag säga Juli? "Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra...och du känner honom...så ja."

Det känns som om jag är med i en dålig tonårsfilm när Jessica sänker ögonbryn samtidigt som hon långsamt tuggar sitt tuggummi. En sån där riktigt klyschig film, som bara går ut på att utsätta karaktärerna för förnedrande situationer.
"Varför vet du inte vad du ska göra?"
Jag rycker på axlarna. "Han hatar mig."

Hon ser irriterad ut. "Sa han att han hatar dig?"
"Nej, men han kunde sagt det."
"Gud," mumlar hon och ser för några sekunder ner i golvet. "Ni båda är ju idioter."
"Va?"

"Nej," säger hon och slår ut med armarna. "Han hatar dig inte!"
"Oh, okej." Ett leende sprider ut sig på min mun. Jessica ser äcklad ut.

"Tycker du om honom?" Hon lyckas låta helt obrydd, som om mitt svar kvittar.
"Jag bryr mig om honom."
Jessica suckar. "Men är du kär i honom?"

"Men shit!" Orden kommer ur mig i ett lamt försök att dämpa hennes ord.
"Jag vet inte." En tjej från min svenskakurs tittar på mig.
"Vill du kyssa honom?"
Men vad i helvete.

"Kan du snälla—" jag avslutar inte meningen, för jag vill inte höra hennes svar. Jag kan föreställa mig det helt på egen hand.
Jasså du vill inte att någon ska veta? Är han din mörka lilla hemlighet?

Jessica kollar klockan på sin mobil och suckar. Hon har fått nog av mig och jag har faktiskt fått nog av henne också.
"Okej," säger hon och slänger sitt långa hår bakom axlarna. "Det jag kommer säga nu säger jag bara för Julis skull, du är fortfarande en idiot, okej?"
"Eh, okej."

Hon skjuter från mot väggen och ställer sig nära mig. "För det första, det finns inget fel i att vara kär i en kille. Du verkar ju vara lite trög, så därför borde jag väl säga det. För det andra, det enda du kan göra är att prata med honom.
Inte en gång, inte två gånger, prata med honom tills han börjar prata med dig. Det är så det fungerar med Juli. Och för det tredje..." hon suckar. "Han tycker om dig, och alltså jag fattar verkligen inte varför, men det gör han. Så se till att fixa den här jävla röran."
Efter de orden vänder hon sig om och går. Håret guppar över hennes skulderblad.

Vad har just hänt? Vad har vi lärt oss idag?
Julian hatar mig inte, det är bra. Jessica vill att jag ska fixa allt, det är jättebra. Jessica verkar vilja offra mig till djävulen. Det är inte bra alls.