När vågorna viskar

Kapitel 58

ELIOT

25 november

Jag vaknar två gånger denna morgon. Första gången är det av Julians röst.

"Eliot."

Någon puttar mig på axeln. Sängen är varm så jag trycker ner huvudet mot kudden.
"Hallå, du måste hoppa in."
Varför skriker han?
"Du skriker." Min röst är ett dovt mummel mot kudden.

Någon suckar. "Jag skriker inte."
Om jag vore vaken skulle jag kanske öppnat ögonen. Men jag är inte vaken. Drömmarna tar form innanför ögonlocken.
Jag älskar att sova.
"Eliot, om du inte hoppar in så ramlar jag ner."

Pratar han alltid mitt i natten? Det kanske är hans grej?
Jag har blivit kär i en psykopat.
"Vad vill du?" För varje ord jag säger glider sömmen längre bort.
"Att du hoppar in så att jag kan somna om."
Somna om? Det är han som pratar.

Jag öppnar ena ögat. Julian halvligger ner, lutad mot armbågarna med blicken på mig. Han lägger huvudet på sned när jag blinkar bort sömnen.

Det är ljusare i rummet än vad jag förväntade mig. Men inte tillräckligt ljust för att vakna.
"Hopp hopp," säger han och ser på den tomma platsen bakom mig.
Jag följer hans blick. Han har rätt, det finns väldigt mycket säng.

Jag flyttar mig bakåt. Här är sängen obehagligt kall.
Han sjunker ner på kudden igen. "Tack."
Jag blundar och klappar på platsen bredvid mig. Först händer ingenting.
Sen prasslar täcket när han lägger sig bredvid mig. Allt blir varmt igen.

Hans andetag kittlar mig i ansiktet. Jag lägger huvudet på hans axel istället.
Någon drar bort håret från mitt ansikte. Snart sover jag igen.

***

Andra gången jag vaknar är det av min mobil.
Det är ljust i rummet.
Jag följer golvet med blicken, ser på våra kläder och den fluffiga vita mattan. Allt här luktar som Julian.

Han ligger bakom mig med armen över min bröstkorg. Jag blundar och tänker på det.
Växa ifrån det här?
Aldrig i livet.

Jag andas långsamt ut och lyssnar på hans andetag.
Tänk om jag skulle vetat, när vi satt på det där berget, att framtiden skulle bli så här.
Skulle jag blivit glad eller förfärad? Helt klart förfärad, vem försöker jag lura?
Eller...jag kanske skulle gillat det i hemlighet, i någon mörk vrå av mitt undermedvetna.

Min mobil låter igen. Jag sträcker mig mot den upplysta skärmen. Ett sms från mamma, en påminnelse om att allt inte alls är bra.
Jag läser den första raden.
Eliot, det känns som om jag inte känner dig...)

Mobilen landar på mattan med en dov duns.
Täcket prasslar när Julian rör sig. Han suckar tungt och blir stilla igen.
Jag vänder mig om.

Håret har fallit ner över hans ögon. Jag drar bort det och ser på hans ansikte.
Hans ögonfransar ser oförskämt långa ut när han blundar. Min mobil låter igen.
Jag blundar och lägger armen om honom.

***

JULIAN

Sängen är tom när jag vaknar. Min blick rör sig över rummet. Ingen Eliot. Vart har han tagit vägen? Kanske är han på toa.

Eller så har han gått. Det är en mörk tanke som får min mage att krampa. Men jag vet att det inte är sant.
Även om jag inte sett hans ryggsäck på golvet, skulle jag vetat att det inte är sant.
Blickarna han ger mig, sättet han kysste mig igår. Så gör man inte om man inte planerar att stanna.
Jag ler.
Stanna, vilket vackert ord.