När vågorna viskar

Kapitel 56

ELIOT

24 November

Jag öppnar ögonen.
Mitt hjärta dunkar hårt. Som om jag just rushat en halvmil.
Något är fel. I två sekunder minns jag inte vad.
Men så kommer gårdagens minnen som ett slag i huvudet och jag vill sjunka ner genom madrassen.

Jag drar täcket över huvudet.
Från köket hör jag mamma och pappa prata. De skulle lika gärna kunna vara två mil bort.
Har de sovit i natt? Eller satt de uppe tills klockan slog tre och pratade om mig. Deras son som de inte känner, en stor fet lögn.
Denna lögn bestämde sig just för att bo på sitt rum idag.

Jag lyssnar på deras röster. Mamma låter trött, pappa pratar ivrigt om något, jag hör inte vad.
Men en sak hör jag klart och tydligt: Dom pratar som om detta vore vilken morgon som helt.
Kanske är det också så. Allt var en dröm.

Jag har aldrig skrikit åt mamma och pappa att jag är kär i Julian. Dom har aldrig sett på mig som om jag håller på att gå sönder.
Jag har aldrig ringt Julian och låtit som en hjälplös skit.
Jag blundar och föreställer mig att det är så.
Men att låtsas känns fel.

Idag är det lördag. I torsdags föreslog mamma att hon, jag och Amy skulle åka till Naturhistoriska museet.
Men jag har en känsla av att det inte kommer bli av.
Jag reser mig från sängen och tar av kläderna jag sovit i, för att byta mot rena.

Men jag känner mig smutsig, så jag smyger till badrummet, duschar, tar på mig kläderna igen och står tio minuter senare återigen i mitt rum.
Denna gång med blött hår.
Klockan är halv tio. Bara tretton timmar tills jag kan gå och lägga mig igen. Spännande.

Julian berättade att han brukar göra listor i huvudet när han inte vet vad han ska göra.
Så jag lägger mig på golvet och gör upp en lista i huvudet.

1) Klättra ut genom mitt fönster och springa tills jag är så trött att jag somnar.
2) Gå och äta frukost...nej. Stryk det. Mamma och pappa är där nere.
3) Muta Amy med skumtomtar så att hon hämtar frukost åt mig.
4) Rita sträck på väggarna och se hur många jag hinner göra innan jag somnar.

Klockan 10:32 har jag fått ont i ryggen av det hårda golvet och är dessutom svin-hungrig.
Rösterna i köket har tystnat. Jag tror att mamma gick ut med Amy. Kanske åkte de till Naturhistoriska själva.
Min mage låter som en halv fotbollsarena. Jag måste äta något. Okej, jag ska gå ut.

Det är tomt i köket. Pappa sitter säkert i sitt arbetsrum. Även här ser allt ut som vanligt.
Jag tittar upp i taket och blir förvånad när inget hål finns att se.
Ingen randig avskiljningstejp har dragits runt matbordet, inga gula små nummerbrickor markerar platserna där jag, mamma och pappa stod igår.

Detta är ingen brottsplats, och det är ganska töntigt att jag fantiserar om att det är det.... men det är så det känns.

Jag brer två dubbelmackor och tar med juiceförpackningen till mitt rum igen.
Och där stannar jag tills klockan är halv fem. Fråga mig inte vad jag gör, för det finns bara dåliga svar på den frågan.
Men tiden går.
Mamma och Amy kommer hem igen. Vardagsrummet fylls av röster.
Dom låter glada.

Vad håller jag på med egentligen? Det här är barnsligt. Jag kan inte bo på mitt rum bara för att mamma och pappa också lever i denna lägenhet.
Detta är faktiskt min lägenhet också, oavsett vem jag är kär i.
Okej jag ska gå ut.

Dörren till mitt rum gnisslar onödigt högt när jag öppnar den. Den skulle lika gärna kunna ropa: HÄR KOMMER ELIOT, SE UPP
Jag går ett steg ut i korridoren.