När vågorna viskar

Kapitel 60

JULIAN

3 December

Jag lever av våra helger.
Det är måndag, igen. Eliot undviker mig, igen. Han ger mig ursäktande leenden så fort våra blickar möts i korridoren.
Förlåt Julian för att jag beter mig som om du inte existerar.
Såja. Jag förlåter dig. Jag tycker om dig för mycket för att låta bli.

I helgen lagade han och mamma currykyckling. Jag satt på köksbordet och hejade på (som den usla kock jag är).
Sedan ville han gå ut och se stjärnor, men det var molnigt så vi gick in och låg bredvid varandra i min säng, kollade på min adventsstjärna istället. Och kysstes, min favoritsysselsättning. Hans också, tror jag.
På söndagen spelade vi mariocart hela eftermiddagen. Efter det byggde han ett fort av kuddar till Buffy. Min katt börjar bli riktigt bortskämd.

Helgen. Då är allt bra och fint och fantastiskt mjukt.
Skoldag. Nu är allt ensamt och tomt och fruktansvärt kallt.
Jessica säger att jag måste ge honom tid. Tid, tid, tid.
Jag borde påpeka för henne att tid är en illusion?

Klockan är halv tre. Mattelektion slutar om fyra minut. Jag har redan plockat ihop mina böcker.
"Okej!" Min mattelärares röst skär skåror i luften. Han får klassen att rycka till.
"Kom ihåg, tal tvåtusentjugotre till på torsdag."

Jag reser mig upp och trycker böckerna mot famnen på väg ut från klassrummet.
Eliot står vid sitt skåp och lassar in böcker. Det är folk i korridoren.
Men jag går mot honom ändå och intalar mig att om han verkligen tycker om mig så står han kvar.

Det gör han.
"Hej," säger jag.
Han andas in och ser på mig. "Hej."
Jag står tyst tills korridoren är tom, vet att han inte kommer prata ärligt med mig om den inte är det.

"Dags för spanska?"
Språk-invalet är de enda lektionerna vi inte har tillsammans. Jag läser franska.
Eliot nickar och låser skåpet. Sedan lutar han ryggen mot det.
"Med Kasper." Vartenda ord är en viskning.

Jag vill berätta om Kasper. I flera dagar har jag velat berätta. Men det går inte när Eliot ser så fruktansvärt borttappad ut. Jag kan inte förmå mig att placera ännu en tyngd på hans axlar.
Så istället för att svara honom tar jag hans hand.

Han blundar och lutar huvudet mot skåpet. Jag kan inte låta bli att luta pannan mot hans axel.
Han är trött. Jag känner det så fort han ser på mig. Den mentala utmattningen som skuggar hans ögon.
Jag är också trött. Trött på att se honom sårad. Trött på att leva i en värld då han bara tar min hand när vi är ensamma.

"Är ni tillsammans?"
Eliot slår upp ögonen, rycker sin hand från min, tar ett steg ifrån mig.
Två tjejer står framför oss. Nyfikna blickar på mig och Eliot.

"Va? Nej." Orden ramlar ur honom.
Något sjunker ner i min mage och klämmer åt.
Eliot spänner käken, munnen. Hans ögon är rädda. Han kommer gå, men än har han inte gjort det.
Han tvekar.

Jag föreställer mig att han stannar, räddar den här situationen, tar bort stenen i min mage, låter mig möta tjejernas blickar med ett leende, säga ja.
Han ser inte på mig när han går.

"Förlåt, vi undra bra. Jättefint om ni—"
Jag skakar på huvudet. Har varken orken eller intresset att lyssna på dem.
Jag går innan de hinner säga något mer.