När vågorna viskar

Kapitel 54

ELIOT

18 November

Det ligger ett chokladhjärta i godisskålen.
Ett sådant som är invirat i rött stanniol.
Amy sitter på golvet bredvid soffan och biter bort den röda sidan på hallonskallarna.
Mamma och pappa äter nötter. Vi ser på tv.

En klassisk familjelördag.
Jag dör av tristess. Dör, hör du det?
Fast egentligen är det nog inte bara tristess. Jag dör lite av andra anledningar också (någonstans i magen ligger en längtan efter Julian och åmar sig).
Jag är en emotionell tönt.

Jag sätter upp fötterna i soffan och snurrar min mobil i handen. Den svarta skärmen stirrar på mig, utmanar mig att skicka ett sms till Julian. Kom igen då, fegis!
Wow, jag fantiserar om att min mobil mobbar mig. Jag är verkligen töntig, eller hur?

Amy kastar tillbaka en halv hallonskalle i godisskålen.
Det här går inte. Varför är jag här när det är så sjukt uppenbart att jag vill vara någon annanstans?
Jag skickar ett sms till Julian. Filmen hinner bli (tro det eller ej) ännu lite tråkigare innan han svarar.

"Mamma, pappa." Jag reser mig från soffan och sträcker på mig. Min familj sliter inte ögonen från tv:n
"Vad vill du, Eliot?" Mamma biter sönder en jordnöt på mitten.
"Jag ska träffa Julian och jag tänker gå nu."

Pappas ögonbryn sjunker ner i pannan. Jag kan nästan se kugghjulen som arbetar för fullt innanför deras pannben.
Julian? Vem tusan är—
Sedan minns de vem Julian är. Han med ringarna, han med det spända leendet.
Han som jag har kysst. Han som jag vill kyssa igen.

Tänk om jag skulle säga det nu. Bara...ropa ut det. Högt och tydligt.
Jag känner mig läskigt frestande att göra det, bara för att få se deras reaktion.
Jag kan höra papps röst.
Har du tagit något, Eliot?

"Ha det så roligt," säger mamma.
"Kom hem i tid," säger pappa.
I tid till vadå? Soluppgången?
Jag tar chokladhjärtat ur godisskålen och stoppar det i jeansfickan innan jag går.

När jag sitter på tunnelbanan funderar jag på om det här, det jag är på väg till— är en dejt.
Jag ser på snön som faller över gamla stan och bestämmer mig för att det inte spelar någon roll.
Dessutom vet jag inte vad jag är på väg till. Han skrev bara att vi skulle träffas vid Skanstull.

Julian står redan utanför nedgången till tunnelbanan när jag kommer fram. Lutad mot en lyktstolpe med snö i håret och händerna i fickorna.
Hur kom han hit så snabbt? Han kanske flög? Det vore coolt.
Jag går långsamt uppför trappan. Han har inte sett mig än, så jag stannar upp och kollar lite på honom, för att jag kan, liksom.
Han har bytt kappan mot en svart parkas. Äntligen har människan förstått att det är kallt ute.

Jag går upp för de sista trappstegen. Hans ena mungipa glider upp när han ser mig. Jag ler inte lika försiktigt utan breder ut hela munnen tills det värker i kinderna.
Jag lovar att jag ser skit fånig ut.

Han brister ut i ett kort skratt. "Ska du bara stå där?"
Jag går fram till honom och drar med skon över gruset på marken. "Nej här."
Han skrattar igen. Ibland säger jag saker bara för att få se honom skratta.

"Kom," säger han och går nerför gatan. Bilarnas strålkastare och ljuset från reklam puttar bort himmelns mörker.
"Vad ska vi göra?"
Han rycker på axlarna men svarar ändå. "Jag ska visa dig något fint. Men det är inte coolt så...hoppas inte på för mycket."

"Nej, nej," säger jag och ser allvarlig ut. "Bara ett meteorregn och fyrverkerier. Och kanske en luftballong?"
Julian skakar på huvudet. "Du är konstig."
Jag flinar. "Tack."